Osynligt förtryck blottas mellan raderna
Under en paneldiskussion på Bokmässan nyligen berättade Jenny Nordlander, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden och numera på SVT:s Kulturnyheterna, att hon fått mycken respons på sin nya bok ”Mellan raderna” – men i princip ingen från det manliga könet. Medan allt från äldre feministiska föregångare till unga kvinnliga Instagramföljare visat sin uppskattning för Nordlanders skildring av mediebranschens osynliga könsförtryck har herrarna suttit tysta.
Varför blir det så? Varför är jämlikheten fortfarande en kvinnofråga?
Såhär ett år efter metoo-revolutionen är passiviteten i de manliga leden uppenbar. Förklaringarna kan vara många. Ointresse. Rädsla. Ödmjukhet. Ett försök att ge plats, att lyssna. Men också: en feghet. Att lämna arenan för att inte riskera trampa fel. Överlag verkar det saknas självförtroende att på allvar ge sig in i diskussionen.
Kanske hjälper det om vi läser på lite. I det syftet är Nordlanders bok obligatorisk litteratur (vilket den också borde vara på landets journalistutbildningar).
Genom att samla vittnesmål från kvinnor inom den svenska journalistkåren – kända och mindre kända, namngivna och anonyma – väver hon en bild av en påstått jämställd bransch som fortfarande osar av könsförtryck. Kanske är 70-talets spritdruckna tafsande någorlunda undansopat, men den diskriminerande kulturen har bara anpassat sig till rådande klimat och antagit mer subtila former: manliga chefer och kollegor som endast pratar med varandra, ser rakt igenom sina kvinnliga kollegor på möten, tar åt sig äran för deras arbete och får ett par tusenlappar mer i lön för lika jobb. Plus den gamla hederliga cocktailen av dödshot och sexinviter i mejlkorgen.
Här framträder en hel generation journalister som känner sig förminskade, nedvärderade och förbisedda – ofta av personer som utåt sett värnar om jämlikhet och medvetenhet. Boken lyckas fånga den skärningspunkt vi är i just nu, där nedärvda, förtryckande normer existerar parallellt med en positiv, progressiv anda. En tid då det absolut även finns stora fördelar med att vara kvinna, något det reflekteras klokt över i de insprängda kortessäerna av tunga namn som Åsa Beckman, Rakel Chukri och Greta Thurfjell, vilket ger boken en starkare teoretisk inramning.
Vittnesmålen blir till slut (i kombination med det raka journalistiska språket) envist repetitiva – men det är också hela poängen. Kvinnoförtrycket är just envist, repetitivt och erbarmligt slentrianmässigt! Isolerade kan händelserna ofta avfärdas som tillfälligheter och snedsteg; i en samlad massa som den här går sanningen inte att förneka. Könsdiskrimineringen är s t r u k t u r e l l, den internaliseras till och med av kvinnorna själva, och Nordlander gör ett viktigt arbete i att dokumentera vittnesmålen.
Mångfalden synliggör det osynliga glastak som så många kvinnor, på mer eller mindre våldsamma sätt, slagit huvudet i genom tiderna (vilket de historiska kapitlen i boken förtjänstfullt visar), och som vi måste krossa snarast möjligt.
Jag skriver ”vi”, för det här är sannerligen ingen kvinnofråga. Det går inte att läsa den här boken, eller några andra vittnesmål från det gångna året, utan att landa i slutsatsen att problemet ligger hos oss män, inte hos kvinnorna. Och att lösningen kräver större förståelse över könsgränserna, inte bara inom dem.
