Rachel Cusk ger nytt ljus åt romankonsten

Kultur Artikeln publicerades
Rachel Cusks prosa är vackert lågmäld, reflekterande och resonerande.
Foto: Siemon Scamell Katz
Rachel Cusks prosa är vackert lågmäld, reflekterande och resonerande.

Rachel Cusk fortsätter att imponera, med ”Transit”, andra delen i den romantrilogi som inleddes med ”Konturer”. Stefan Eklund har aldrig läst något liknande.

ROMAN

Transit

Författare: Rachel Cusk

Översättning: Rebecca Alsberg

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

Rachel Cusk förnyar romankonsten, så har det sagts. Jag håller med. ”Transit”, den andra delen i en trilogi som inleddes med ”Konturer” (på svenska tidigare i år) och avslutas med ”Kudos” (kommer också på svenska), är en roman med en säregen suggestionskraft som utan kompromisser tvingar läsaren till ett medskapande. Hur går det egentligen till?

Jag är inte säker på att jag har svaret, men en förklaring kan vara den spänningsfyllda relationen mellan romanens huvudfigur, författaren Faye, och de människor hon möter och beskriver så närgånget och detaljerat att man nästan känner deras andedräkt. Och det är också genom hennes berättelser om dessa möten, där hon bit för bit, högst knapphändigt, avtäcker berättelser om sitt eget liv, ibland genom mer eller mindre misslyckade försök till närmanden, både fysiska och psykiska, som vi lär känna Faye. Ur denna märkliga romanstrategi uppstår ett tomrum kring Faye som läsaren själv får fylla i. Det gör läsningen både lustfylld och gripande.

I ”Transit” är Faye tillbaka i London efter den resa till Grekland vi fick följa i ”Konturer”. Hon är nyskild och har köpt en lägenhet som är i tvingande behov av renovering. Under renoveringen bor hennes två söner hos sin pappa och Faye har bara tillfälliga och korta kontakter med dem via sin mobiltelefon.

Vi får följa hennes liv genom nämnda möten, med ett ex, med byggarna som renoverar hennes lägenhet, med sin frisör, med författarkollegor vid en litterär afton inför publik, med en väninna, med en kusin och så vidare. Faye beskriver dessa människor utan att egentligen ge några som helst omdömen om dem. Deras livs berättelser läggs upp framför oss och Fayes frågor till dem fördjupar vår insyn i dem.

Rachel Cusks prosa är vackert lågmäld, reflekterande och resonerande. Ett av de mer fascinerande avsnitten handlar om när en av hennes elever vid en skrivarkurs berättar om den arabiska jakthundsrasen saluki, han har själv köpt en sådan, och hur de jagar i par och kompletterar varandra på ett högst raffinerat sätt: ”Det tydde på att en medveten varelses yttersta tillfredsställelse inte stod att finna i ensamheten utan i ett komplext tillstånd av så lyhörd gemenskap att man skulle kunna säga att den illustrerade en sammantvinning av två jag.”

Jag får för mig att den passagen också säger något om hur Rachel Cusk ser på relationen mellan text och läsare. Med ”Transit”, precis som i ”Konturer”, berättar hon om Faye och hennes möten med de människor som dyker upp i hennes liv. Cusks text ger inga förklaringar, den dömer inte – som läsare måste vi vara lyhörda, vi måste lyssna men också ge något av vårt eget inre. Vi tvinnas samman med berättelsen. En mer värdefull läsupplevelse har jag svårt att tänka mig.

Förnyelse av romankonsten? Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.