Sabuni borde vara ett självklart val
”Jag har sagt det en gång tidigare och jag säger det igen: Jag ska bli statsminister”, sa Nyamko Sabuni i ett tv-inslag. I Skavlan berättade hon 2013 att: ”Om jag går tillbaka till politiken är alltid målet att bli statsminister”.
Och nu är det kanske dags, för många förordar henne som nästa partiledare i Liberalerna. Även om partiet idag är pyttelitet i opinionen vet vi hur rörlig väljarkåren är. Vad som helst kan hända, och med Sabuni vid rodret finns alla möjligheter att växa.
”Hon är en person med integritet, och med en tydlig linje i frågor som är viktiga för Sverige”, analyserade statsvetaren Li Bennich-Björkman i Svenska Dagbladet (17/3).
Det stämmer. Redan 2002 var hon en av frontpersonerna när Folkpartiet la fram förslag om språktest för nyanlända. Som integrationsminister kom hon med ett antal förslag som då ansågs kontroversiella, exempelvis obligatoriska gynkontroller för flickor, slöjförbud i skolan, förbud mot religiösa friskolor samt att det borde bli lättare att utvisa kriminella. Rasistanklagelserna kom såklart; de gör ju det så snabbt i vårt ängsliga land.
2010 ville hon begränsa invandrarkvinnors rätt att ta ut föräldrapenning, vilket inte uppskattades, och hon fick till slut lämna över sin ministerportfölj till Erik Ullenhag. Det var då hon bestämde sig för att lämna.
”Folkpartisterna skrämdes av ledarskribenters och journalisters negativa reaktioner på förslaget”, sa hon i SVT:s dokumentär Tvärvändningen (2017). Andra har sagt att FP:s partiledning ville ha en mjukare profil när SD kom in i riksdagen.
Det vill säga, man tordes inte längre stå för sina åsikter då dessa kunde ligga nära ett annat partis. Det vill säga, man tordes inte göra det som var bäst för Sverige, utan nöjde sig med det som såg bäst ut. Det var ett fegt vägval som skadade både landet och partiet.
Ullenhag medgav senare, i Tvärvändningen, att hans företrädare hade sett samhällsproblem som han själv inte förstod vidden av.
Menar han ”inte förstod”? Eller ”inte vågade prata om”...?
Sabuni förklarade vasst i Skavlan: ”Människor har skrämts från att inta åsikter och positioner för att man är rädd för att bli kallad rasist. Och jag kan förstå. Vit medelklass blir kallad rasist, det är inte så roligt, så då kanske man backar. För trots allt är det problem som drabbar nån annan, inte en själv.”
Ouch. Det var ord och inga visor.
I en P1-intervju från 2017 kunde hon sedan konstatera att hon hade fått rätt i mycket: ”Jag har är glad och stolt att jag hade tillräckligt mycket mod och integritet att jag vågade lyfta på vända på stenar som ingen ville titta under”.
Tyvärr tycks dock samma strömningar som stoppade henne då fortfarande finnas kvar. Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L) sa på måndagen i P1 att hon vill se Erik Ullenhag (L) som partiledare eftersom ”det här med hjärta är så viktigt i politiken” (19/3).
Menade hon då att Sabuni inte har hjärta? Det blir närmast infantilt. Den som vill skydda unga flickor från omskärelse och ofrihet eller värnar om att nyanlända ska bli ekonomiskt självständiga visar väl ändå större hjärta än om hon hade hållit klaffen om detta svåra?
Det som möjligen ligger henne i fatet är att hon direkt efter förra valet förordade en mittenregering bestående av S, L och C med Annie Lööf (C) som statsminister (12/9). Det gör det henne alltför kopplad till Januariöverenskommelsen, som blev det ynkliga resultatet av strävan mot mitten.
Men många av dem inom L som har förordat Sabuni som nästa partiledare är personer som kämpade för att Sverige skulle få en borgerlig statsminister i höstas. Det tyder på att hon ändå har förtroende hos dem, och förhoppningsvis kan fås att ändra sig. För hennes tro på människors kraft och vurm för social rörlighet utan socialism vore välgörande både för landet och partiet. Hennes självkänsla kan inspirera.
I Skavlan förklarade hon sin kaxiga önskan att bli statsminister med orden: ”Jag försöker på mitt sätt ifrågasätta den svenska jantelagen. Jag gillar den amerikanska stilen där allt är möjligt, sikta mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna.”
Hon kan säkert få Liberalernas opinionssiffror att stiga i riktning mot stjärnhimlen, men framför allt kan hon med sin självständighet, empati och äkta engagemang ge L riktning och en stabil grund. Det behövs. Det behövs verkligen. Oj, vad det behövs.
