Samhällsbild som ger rysningar

Kultur Artikeln publicerades
Lotta Lundberg har skapat ett helgjutet personporträtt, gäckande och intressant.
Foto: Nancy Jesse
Lotta Lundberg har skapat ett helgjutet personporträtt, gäckande och intressant.

Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” handlar om inre och yttre fiender och EU:s förfall. Recensenten Maria Ehrenberg sugs in och får rysningar av den skruvade samhällsskildringen.

Det här är en otäck roman. Den får det att krypa i mig av obehag – och av flera anledningar. Jag tycker inte om vad jag läser, huvudpersonen är föga sympatisk, framtidsutvecklingen synnerligen bekymmersam.

Den första kvinnan

Roman

Författare: Lotta Lundberg

Förlag: Natur och kultur

Endast en riktigt bra roman skriven av en författare som kan gestalta kan få mig att känna så.

En nära framtid. Vi följer Sara från Försvarets tolkskola till korrespondent för Svenska tidningen i Berlin. EU håller på att falla samman, Sverige-Danmark-Norge går ihop i ett själlöst Scandland. Fienden är Ryssland. Berlin blir återigen en Plats före Katastrofen – liksom i Isherwoods ”Farväl till Berlin”. Samma typer av ställningstaganden behöver göras men nu i en högteknologisk värld. Så måste Sara välja mellan sin ryske pojkvän och dennes två dissidentvänner och sitt jobb på den nya ryssvänliga tv-kanalen hon fått jobb på. Valet hon gör leder till att hon kallas landsförrädare av svenskar – men väljer ändå att återvända hem, till en inre exil.

Mest spännande är nog ändå det dystopiska draget, ett stråk som inte kan sägas tillhöra genren.

Bokens tre plan – tolkskolan, Berlin och ålderdomen i Sverige – korresponderar övertygande med varandra. Författaren ger tolkningsingångar, men det återstår mycket för läsaren att göra, vilket är bra. Vad hände egentligen med henne på tolkskolan, vad betyder luckan mellan uppbrottet från Berlin och hemma i skärgården – detta behöver läsaren fundera över. Vi får en splittrad bild av en komplicerad människa, fast i sin tid, sina fördomar och ändå med en analysförmåga som kunde tagit henne något helt annanstans. Ett helgjutet personporträtt, gäckande och intressant.

Mest spännande är nog ändå det dystopiska draget, ett stråk som inte kan sägas tillhöra genren. Anledningen är att samhällsskildringen ligger så snubblande nära en möjlig framtid att den inte ens känns påhittad eller konstruerad. Dra ut linjerna i samtiden och det är här vi kan hamna.

Saras ironi är den som bär analysen. Hon ser saker i Scandland som hon inte kan låta bli att ironisera över; som läsare kan jag inte låta bli att skratta. Här finns den dumma aningslösheten hos svenskarna (ja, men det är väl bra att bära ett armband som registrerar allt jag gör, då vet ju sjukvården och andra allt som behövs om jag blir dålig), kommunalrådet som vill installera en jättestor bur så att alla tama fåglar ska få sträcka på vingarna känns mer än realistisk och den stora försiktighet som slår över i en alarmerande självcensur – är vi inte redan där?

Jag har själv burit ett fitbit-armband, är aktiv på sociala medier, har mer än en gång utövat självcensur för att inte någon ska känna sig så ”kränkt” som bara svenskar verkar kunna göra – är jag en del i den framtid Lotta Lundberg beskriver?

Hoppas inte det. Kanske kan denna bok ändra på det i så fall.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.