Sätt äganderätten i centrum av skogspolitiken

“På vägen mellan Vilhelmina och Lycksele stannade jag vid 35 hus och 33 skrev på direkt.” Citatet kommer från Kenneth Andersson, skogsägare och invånare i Vilhelmina kommun i Västerbottens län, som startat en namninsamling för att få en till folkomröstning mot fler naturreservat i kommunen (ATL 29/10). Det är dock tveksamt om ett nej i en folkomröstning skulle ha någon effekt. Besluten om att skydda allt mer skog - något som Andersson menar lett till att sågverket, den största arbetsgivaren på orten, fått lägga ner - är statens domän.

Det är förstås anmärkningsvärt att det finns en folklig resning mot fler naturreservat, och inte tvärtom, men det är talande för hur landets skogsägare upplever skogspolitiken just nu.

I veckan (28/10) rapporterade också P4 Gotland om att Skogsstyrelsens kritiserade nationella inventering av nyckelbiotoper påbörjats. Den innebär att myndigheten ska leta efter särskilt skyddsvärda platser och områden landet över.

Det låter förstås bra. Men för skogsägarna innebär det fara å färde, eftersom en död hand läggs över ett område som klassas som nyckelbiotop. Särskilt i nordvästra Sverige kan det handla om stora arealer som inte längre kan brukas. Och någon ersättning från staten kommer i de flesta fall inte. Kön är lång, budgeten för liten.

Det är kanske den allvarligaste konsekvensen av mandatperiodens politiska beslut och agerande från de berörda myndigheterna: incitamenten att ta hand om och bevara skyddsvärda områden är i många fall omvända. Med sitt agerande säger staten i princip att skogsägare bör låta bli att sköta sina skogar så att de ger höga naturvärden, eftersom de då kommer att beläggas med brukningsförbud utan ersättning – och utan möjlighet att överklaga.

Kunskap om våra skogar, om skyddsvärda områden, arter och naturvärden, borde inte vara något som skrämmer skogsägare. Men så länge metoden för nyckelbiotopsinventering är ifrågasatt, och så länge budgeten för ersättningar är för liten, kommer situationen att kvarstå.

Lägg därtill oklarheterna i artskyddsförordningen, stoppet för avverkning i fjällnära skog, kontroverserna kring att avverkningsanmälningar publiceras på nätet, och många andra händelser de senaste åren. Det är uppenbart att skogspolitiken behöver en rejäl gallring, och en nyplantering, där äganderätten och rätten att bruka sin skog ställs i centrum.