Annons

Sirenernas förföriska sång i vårt skymningsland

Sirenerna sjunger så förföriskt att många har svårt att motstå den. Så är det i den grekiska mytologin, men är det också så i vår tid? Historikern Lena Berggren lyssnar till sirensången från skymningslandet, och blir orolig över att den får allt fler att tala om krislägen och systemkollaps. Och hur fakta ses som smågodis, där man väljer det man för tillfället är sugen på. Så tänker hon på 1930-talets Tyskland, en tid med högljudda alarm om en svag demokrati och rop efter starka ledare. Fast där är vi väl inte?
Essä • Publicerad 16 mars 2019
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Skymning.
Skymning.Foto: TT

Anthemusa. Sirenernas ö i den grekiska mytologin. Det var här som Jason, på sin jakt efter det gyllene skinnet, bad Orfeus spela så högt och vackert på sin lyra att sirenernas förföriska sång dränktes av lyran och skeppet kunde passera oskatt. En annan sagohjälte var mer intresserad av att leka med elden och höra sången. Hans besättning fick dock surra honom hårt vid masten och fylla sina egna öron med vax för att varken höra sireneras sång eller sin kaptens vädjanden och hotelser om att släppa loss honom.

Så lyckas även Odysseus under sina irrfärder hem mot Ithaka, efter det Trojanska kriget, oskadd ta sig förbi både sireneras ö, sundet mellan Skylla och Charybdis, undfly Kykloperna och överleva underjorden.

Annons

Sirenerna var fågellika kvinnoväsen som med den mest förföriska av sånger drev sjömän till ett sådant vansinne att de lät skeppen driva vind för våg och krossas mot de vassa klipporna runt Anthemusa. Och liksom de flesta av de antika sagorna har även myten om sirenernas förföriska sång något att lära oss om människan och hennes tidlösa villkor.

För även om man vet att sirenens sång är livsfarlig, verkar den omöjlig att motstå om man inte äger listen hos sagohjältar som Jason och Odysseus. För sirenernas sång lovar guld och gröna skogar, ett lyckligt liv, rikedomar och makt. Om man bara följer de förföriska rösterna kommer allt detta som i ett trollslag att förverkligas. Det enda man behöver är att lyssna och låta sig svepas med – rakt ner i fördärvet.

När jag lyssnar på dagens politiska samtal påminns jag om sirenerna på Anthemusa. Jag hör de förföriska tonerna, de envetna viskningarna i vinden. Alarmismen. Apokalypsens ryttare väntar i kulisserna, Ragnarök närmar sig. Några talar om systemkollaps, andra pekar med skuldbeläggelsens finger i en och endast en riktning. Så smyger sig sången på. ”Lyssna på oss! Vi har lösningen! Bara släpp taget och låt dig svepas med. Bara låt oss ta tag i det här så blir allt bra.”

Rösterna som tvinnar ihop sirenernas sång med en alltmer katastrofbetonad samtidsbeskrivning är starka, förföriska, övertygade. Övertygande. Vem är jag, svaga lilla människa, att säga emot? Att ifrågasätta? Det är ju så mycket enklare att bara få lämna över. Att inte behöva tänka själv. Och världen blir ju så mycket lättare att hantera när den blir enkel. När det klaraste ljus ställs mot det dunklaste mörker. När den som vet säger som det är.

Läser Ann Heberlein, Ivar Arpi, Alice Teodorescu. Ser Hanif Balis Twitterflöde flimra förbi. Går vidare in i Trumpland, i polsk och ungersk kulturpolitik. Självklarheten i att kulturen ska styras och nationens ära försvaras mot varje angrepp. Journalister och museichefer som avkrävs lojalitet med makten, den som protesterar går naturligtvis Soros ärenden. Hickar över insikten att antisemitisk konspirationsteori åter möts med en axelryckning. För utan eld finns ju ingen rök och röken är fullt synlig för var och en som genomskådat den politiska korrekthetens korrupta karaktär.

Själv ser jag varken rök eller eld och känner sorg över att jag ändå söker med blicken. Jag vet ju att röken är en chimär, elden en avskyvärd konstruktion, men ser ändå branden sprida sig över världen. Gnuggar mig i ögonen, men det hjälper inte. Det som verkade vara historia är plötsligt verklighet igen.

Hamnar hos Ledarsidorna och Nya Tider och vet inte riktigt när gränsen passerades, men anar det sluttande planet ända fram till Nordfront. Finns det ens en gräns, en punkt där det sluttande planet börjar? En punkt där respektabel demokratisk höger bryter av mot den så avskyvärda fascismen? Kanske är punkten det vi kallar högerpopulism. Ett skymningsland mellan respektabilitet och avgrund, en zon där känslan får härska över förståndet. Där verkligheten blir valbar utifrån det som känns rätt och där den som tvärtom ställer krav på rationella argument och evidensbasering sägs ägna sig åt akademisk ideologiproduktion som definitivt inte ska skattefinansieras.

Känner hur allt blir fluffigt och bekvämt, där i det svartvita skymningslandet. Hör sirenerna sjunga på avstånd och börjar fundera på om det ändå kan vara så att det enda vi behöver göra är att lyssna på auktoriteterna och släppa taget? Inse att systemkollapsen inte väntar runt hörnet utan redan har inträffat, smugit sig på oss medan vi var upptagna av godhetsknarkande och politiskt korrekt verklighetsflykt?

Men så hör jag ekot. Drar mig till minnes hur det var att en hel sommar i mitten av 1990-talet sitta i en mörk skrubb på Hagagatan i Stockholm och plöja igenom Kungliga Bibliotekets bestånd av tidningen Nationen, en av Sveriges mest högljudda antisemitiska megafoner genom tiderna. Ständigt fylld till bredden av både rök och eld. Minns den apokalyptiska tonen. Hur Krisen genom alla sjutton årgångarna var ständigt närvarande och hur slaget ständigt var i det närmaste förlorat, men att det ändå fanns en liten chans att vända utvecklingen rätt. Få svenska folket att vakna, se Sanningen och, till slut, agera. Besegra Mörkret och släppa fram Ljuset.

Minns hur alarmismen till slut blev både löjlig, skrattretande och irriterande. Minns att jag tänkte ”Hur i friden orkar karln?” Och så insikten – han trodde naturligtvis på det, att världen var på väg att gå under och att det var bråttom, bråttom, bråttom om inte allt som var välbekant och värdefullt skulle besudlas, förklenas och förloras. För tid och evighet.

Annons

Hör samma eko från andra delar av 1920- och 30-talen. Skrämselpropagandan och de apokalyptiska stämningarna. Hur bråttom det var, vilka avgörande tider man levde i. Talet om kulturens undergång, normlöshetens utbredning och den själlösa materialismens seger. Om hur den falska demokratin satte käppar i hjulet, sinkade och försvårade den heroiska kulturkamp som var nödvändig för att rädda civilisationen. Hur sann demokrati, folkdemokrati, var kraftfull och handlingsinriktad, hur ledaren hade stakat ut en rak kurs mot framtiden, mot historiens slut. Mot världens fullkomning, det var bara några ojämnheter på vägen som först måste avlägsnas. Några bölder som måste skäras bort från folkkroppen.

Hur allt gjordes med Folkets bästa för ögonen, för helhetens skull. Aldrig som hat, snarare som kärlek och omsorg för det sanna och eviga, det som hotades av röken och elden. Ser orden i singularis. Ett folk, en kultur. En historia och en väg framåt. Pluralism och eftertänksamhet som ett symboliskt Charybdis, en gigantisk strömvirvel där hela skepp dras ner och förintas.

Påminns om Viktor Klemperer, om klarsynen kring språkets makt i det Tredje Rike som var tänkt att bestå i tusen år men som tack och lov knäcktes där på våren 1945. Och som sedan tänktes förpassat till historiens skräpiga bakgård, men som ständigt tränger sig på. Sipprar in i min egen samtid, inte bara som eko utan som verklighet. Påminns om ordens glidningar och om att små arsenikdoser också dödar till slut, då som nu.

Bekymras över hur rädda vi verkar ha blivit. Hur vi lyssnar alltmer på sirensången från skymningslandet. Hur talet om krislägen, ödestimmar och systemkollaps blir alltmer högljutt och självsäkert, och hur det i sammanhanget verkar alltmer ointressant att ta reda på vad som är sant. Hur fakta blir något man väljer, som smågodis på ICA. Hur rättsstatens förnuftsburna principer visar sig vara förhandlingsbara och en skör fernissa av civilisation närmast oproblematiskt får ge vika för gammaltestamentlig hämndretorik. Ont ska med ont fördrivas, inte med noggrannhet och tålamod.

Ser nya exempel på hur politiken, när temperaturen stiger, verkar sakna moralisk botten och omsorgsfullt tänkta principer och istället blir en marknadsplats för den som tillhandahåller de hårdaste karamellerna. Där konsekvenserna bortom opinionssiffror och genomslag i sociala medier inte alls verkar intressanta, för det är ju bråttom, bråttom, bråttom.

Historien upprepar sig väl inte. Eller?
Historien upprepar sig väl inte. Eller?Foto: Petros Karadjias

Kommer på mig själv med att undra om det var ungefär så här det var, åren kring 1930. När marken skakade och domedagsprofetiorna fick mer och mer luft. När demokratin sågs som överspelad och handlingsförlamad och röster höjdes för behovet av ett starkt ledarskap. Att demokrati sågs som en fin dröm, men att läget var så allvarligt att demokratin nog behövde sättas på paus ett tag. Tills Krisen var löst, då trycker vi på play igen! Det vill säga efter att världen först slitits sönder av ytterligare ett världskrig.

Fast så kan det ju inte vara. För historien, den upprepar sig ju inte. Så vi fortsätter att förtrollas av sirenernas förföriska sång som om vi aldrig hört den förut.

Av: LENA BERGGREN

Annons
Annons
Annons
Annons