Skrämmande läsning om internets mörka sidor

Tänker man på det blir det närmast komiskt. På pizzerian sitter jag ensam sånär som på fyra ungdomar. Under en timme säger de möjligen tio ord till varandra. De har full fokus på (antar jag) att följa sig själva på sociala medier. På bussen på väg till jobbet är det likadant. En övervägande del av passagerarna sitter med gamnacke försjunkna i sitt eget mikrokosmos. På universitet där jag tillbringar min huvudsakliga tid är bilden densamma.

Den forskning som finns är inte entydig, men efter tjugo års lärarerfarenhet har jag dragit en egen slutsats. Studenter och elever tillbringar allt mer tid med sociala medier samtidigt som de blir sämre och sämre på att läsa och begripa facktexter. Att vara uppkopplad innebär också att vara bortkopplad. Att vara påkopplad innebär också att vara frånkopplad. Jag är uppriktigt oroad.

Att jag inte är ensam i denna oro, förstår jag när jag läser en både aktuell och viktig bok. I den Augustnominerade ”Internet är trasigt” beskriver Martin Gelin och Karin Pettersson hur de sociala medierna inte bara har gjort människor beroende, utan också hur och varför det har kommit att utgöra ett hot mot såväl enskilda människor som demokratin i sig. Ja, det har gått så långt att många av de som själva jobbar med att utveckla tekniken i Silicon Valley inte tillåter sina egna barn att använda den. Det mest upprörande är dock inte det självklara – att internet och de sociala medierna har förändrat våra vanor och både fört oss närmare och längre ifrån varandra – utan hur fult de stora drakarna spelar när de vägrar ta det moraliska ansvar som ju, hur de än slår ifrån sig, ändå ligger på deras bord.

Att till exempel Facebook, Google, Youtube och Twitter har samlat enorma mängder persondata från oss och använder detta för egen vinning är knappast någon nyhet för någon, men bokens förtjänst ligger främst i analysen av hur det går till när dessa multimiljardföretag samtidigt går diktaturers ärenden, radikaliserar den politiska debatten och blir megafoner för högerpopulism, fascism och antisemitism. Det är en skrämmande resa de båda journalisterna tar oss på.

Via de ryska trollfabrikerna får vi en lektion om hur man vinner val med hjälp av fejkade och lögnaktiga nyheter. Vi möter dissidenter som har blivit utsatta för regimstyrt hat, aktivister som har gett upp och sådana som inte har det. Vi träffar analytiker som ger sin bild, oroväckande samstämmig, av hur livet på de sociala plattformarna har kapats av extremister. Jag har väl anat ursprunget till den skit några av mina ”vänner” mer eller mindre oreflekterat publicerar på Facebook, men nu sätts hatet i ett sammanhang.

Augustnomineringen är välförtjänt, tänker jag, slår ihop boken och lägger ner den i väskan. Mittemot sitter en tonårstjej som gör detsamma med sin geografibok. Det kanske ändå finns hopp om mänskligheten? Jag stiger av på min hållplats och blir prejad av en mamma med barnvagn. Hon bemödar sig inte ens att titta upp från skärmen.