Snygg litterär lek med skräckmotiv
Skallarna
Roman
Mattias Hagberg
Förlag: Atlas
En författare får ett konstigt paket som innehåller ett foto på sex kranier. På baksidan står det ”Karesuando, 1925”. Det blir avstampet för sökandet efter ett par bortglömda forskare och vad som hände under deras expedition till Nordkalotten.
Mattias Hagberg skriver en lågmäld skräckberättelse där mycket går att känna igen.
Skallarna är en uppenbar lek med flera klassiska litterära troper: författaren med skrivkramp som blir besatt av något oförklarligt; gåtfulla vetenskapliga expeditioner; mystiska återfunna manus på dammiga antikvarier; och autofiktion som suddar ut gränsen mellan författare och huvudperson.
Berättelsen utspelar sig både i författarens isolerade Uppsalaliv, och i några av Sveriges allra nordligaste utposter. Flera andra skräckförfattare, som Stefan Spjut och flera av de som regelbundet medverkar i Creepypodden i P3, har också använt dessa ödsliga norrbottniska miljöer (och de samiska myterna) som bakgrund de senaste åren.
Det är så mycket som känns igen att det snart blir tydligt att Hagberg medvetet leker med de vedertagna motiven. Jag vet inte om det är ett försök att göra något nytt av alltihop, eller bara att skriva ihop ett kollage. Det är inte speciellt överraskande läsning, men det är ett stilistiskt snyggt lapptäcke.
