Stoppa blödningen i Skåne

Regionstyrelsens nye ordförande Carl Johan Sonesson (M) säger till SVT: ”Vi kan inte utesluta en skattehöjning eftersom vi måste kunna leverera en god vård med korta köer och vi vill kunna investera i nya sjukhusbyggnader”.

Senast skatten höjdes var 2014, då med 30 öre. De rödgröna har därefter velat höja skatten mer, men Alliansen och Sverigedemokraterna har röstat emot. När nu Alliansen åter har återtagit styret i minoritet är en skattehöjning plötsligt på tapeten. I en debattartikel i Kvällsposten förklarar det nya styret att man överraskats av att ekonomin är så usel.

Oppositionsrådet Henrik Fritzon (S), som ledde regionen under den gångna mandatperioden, säger till SVT Skåne att det är ”en märklig kommentar” att Alliansföreträdarna inte visste hur illa det såg ut. I det får man vara benägen att hålla med Fritzon, om inget medvetet mörkande av siffror skett bör alla ha varit beredda på vad som väntar. För Alliansen ska en skattehöjning i början av mandatperioden nog också ses som taktisk planering – det är bättre att ta sådana obekväma beslut tidigt, för att sedan kunna lätta upp den egna ekonomiska situationen under några år, och lagom till nästa val har skåningarna glömt 2019 års skattehöjning.

Stora investeringar i sjukhus väntar, men det är sådant som inte kommer som en överraskning. Här gäller det att undvika spräckta projektbudgetar, som det bland annat larmats om i Stockholm. Det övergripande Alliansprojektet bör vara inriktat på innehåll och att leverera det medborgarna främst har rätt att kräva för sina skatteinbetalningar. Men som tidigare skattehöjningar visat riskerar de att snabbt att absorberas i organisationen och i sig skapa förutsättningar för nya kostnadsökningar.

Det stora problemet med skattehöjningar från en redan hög nivå är att de är tillväxthämmande. Det betyder i förlängningen att hushållen får mindre att röra sig med och att företag får svårare att sälja sina produkter. Det ger färre arbeten, sämre löneutveckling och lägre skatteunderlag än annars hade varit fallet.

Samtidigt, är det någonstans medborgarna är beredda att betala så är det för kärnverksamheter som vård. Då gäller det också att regionen klarar av att leverera det. Det betyder att andra åtaganden måste prioriteras lägre. Varje regionalt projekt av annat slag måste synas in i sömmarna och värderas efter resultat. Region Skåne har nu existerat i ett par decennier och det finns gott om underlag för att dra slutsatser inom vilka områden insatserna har gett resultat och inom vilka organisationen har underpresterat.

Skattehöjningen i Region Skåne, åtminstone som verksamheten ser ut idag, kan vara nödvändig. Tyvärr är det svårt att tro att den blir tillfällig, det har man aldrig lyckats med förr. Lika mycket tyvärr lär risken vara hög för att den sammanfaller med skattehöjningar i kommunerna. Om det blir en övergångsbudget som går igenom riksdagen kan det slå mot statsbidragen till kommunerna. Det kan kortsiktigt ge problem. Men svårare blir det att möta en dämpad konjunktur där skatteintäkterna inte växer som tänkt, medan kostnaderna för äldrevård, skola och integration ökar. De kommuner som redan idag ser att kostnaderna stiger snabbare än intäkterna och som till det är högt belånade, kan komma att tvingas överraska sina medborgare med ytterligare skattepålagor – särskilt om man inte anstränger sig ut i minsta förvaltningskorridor för att hålla hårt på penningarna.

Sverige har kunnat njuta frukterna av gamla skattereformer som gynnat investeringar och arbete. På senare tid har skattetrycket vänt uppåt, vilket är illavarslande. Det behövs en övergripande debatt om hur god tillväxt skapas och på hur de offentliga medlen ska spenderas. Regionråd och kommunalråd kan ta sitt ansvar. Men huvudansvaret har politikerna på riksnivå – de som just nu unnar sig lyxen med en regeringsbildningskonferens.