Thom Lundberg: ”Minnen, erfarenheter, berättelser verkar vara förborgade i platsen. Och bärs runt av våra kroppar”

Krönika Artikeln publicerades
Från en skog utanför Zürich, en plats att hitta ro i?
Foto: Ennio Leanza
Från en skog utanför Zürich, en plats att hitta ro i?

Författaren Thom Lundberg har nyligen flyttat inom Schweiz, och plötsligt är såväl miljöerna, som rutinerna nya. Men den gamla platsen som nyligen var hemma, lever den kvar inom honom? Och vad betyder egentligen platserna för oss? Den platsen vi växte upp i, de platser vi flyttar till, kanske flyr till? Kan det nya och det gamla finnas sida vid sida?

Vi har flyttat från vår schweiziska alpstad till Zürich, en betydligt större stad. Lägenheten töms och städas. Jag vaknar i en ny bostad, utan mina gamla rutiner, med en vardag som på något vis måste omförhandlas. Rytmen ändras när man behöver gå från huset ner till en spårvagn, istället för att ta en buss, såsom tidigare. Ljuset faller annorlunda ner på soffan där jag sitter och arbetar. Utsikten från vardagsrummet är en annan. Människorna är mer storstadsaktigt stressade. Dygnsrytmen skjuts bakåt för att man ska hinna upp på morgonen och komma i tid till skolan, som ligger lite längre bort nu. Och plötsligt är det som att vi aldrig bott på vår gamla adress. Ett främlingskap börjar slå rot i den erfarenheten. Jag känner det i kroppen. När jag befinner mig på denna nya plats.

Det är märkligt hur platsbunden ens tillvaro är. Vänner i Sverige talar frekvent om en önskan att fly samtiden. Jag ser hur de omfamnar gamla tankefigurer från ett välfärdssverige som inte längre finns. Hur de överger topplistemusiken till förmån för retromusik eller gamla verk av döda kompositörer. De ser blockbusters från åttio- och nittiotalen. De väljer alltid originalen framför remakes. Men platsen där de lever sina liv flyr de inte ifrån. Det ska mycket till innan man frivilligt lämnar sin plats.

I litteraturen kan platsen vara avgörande för skeendet. Författare verkar ibland bli sin plats. Vad vore Göran Tunström utan sitt Sunne? Henning Mankell, eller egentligen Wallander, utan Ystad? Och i Mobergs Utvandrarserie behövs, så klart, såväl Smålands steniga åkrar som det nya landet, för att berättelsen ska bli en berättelse. Likaså förhåller det sig med Skelleftebygden och norra Norrlands inland, där Sara Lidmans Jernbanesvit utspelar sig. Platserna blir till objekt och subjekt när ordning och makt ska gestaltas. Och i den nyare arbetarlitteraturen står inte längre arbetaren och arbetarens villkor i fokus. Det handlar nu oftare om arbetet och själva arbetsplatsen.

Minnen, erfarenheter, berättelser verkar vara förborgade i platsen. Och bärs runt av våra kroppar.

Just denna treenighet mellan erfarenhet, kropp och plats, talade poeten Athena Farrokhzad om på bokmässan i Göteborg i höstas. Det var i ett samtal med David Väyrynen och mig. Den givna kroppen och den givna platsen, som skapar erfarenheterna. Davids diktsamling ”Marken” innehåller en svärm av röster som alla präglats av livet vid Malmfälten, den kristna väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen i Norrland.

Men min debutroman handlar egentligen inte om en bestämd plats. Den handlar snarare om exilen, den påtvingade platslösheten. Och vilka erfarenheter det för med sig. Som Herta Müller, en i raden av framstående så kallade exilförfattare, skriver om i nästan samtliga sina verk. Till en början utifrån erfarenheterna av att tillhöra en tysktalande minoritet i det kommunistiska Rumänien. Och senare som landsflyktig i Tyskland. Ett annat exempel är nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han som på äldre dar, bosatt i New York, i sina dikter ofta återkom till den plats han en gång landsförvisats från. I Leningrad föddes han som Iosif Brodskij. Att byta plats ändrade hans namn.

Mina egna erfarenheter av att skriva i "exil" är begränsade. Men efter fyra år märker jag att vardagsspråket uttunnas. Att dra sig runt i tillvaron på tyska och engelska, men aldrig på svenska utanför hemmet, tror jag gör kärnan hårdare. Kanske blir språket efter ett tag kargare? Eller rent av ålderdomligt?

När man flyttar till ett annat land, bär man med sig sin gamla plats. Och just därför kan kroppens och den nya platsens olika erfarenheter stå i konflikt med varandra. En flykting som i kroppen bär på minnen av terror och förföljelse, möter en trygghet och stillhet i den plats som heter Sverige. Då uppstår en dissonans, som leder till främlingskap. Känslan av att inte höra hemma någonstans. Att stå mellan två världar, som mellan två drömmar - en mörk mardröm och en ljus dagdröm.

Apropå drömmar, så ägnade jag en dag förra året åt att rita ner mitt drömlandskap. Jag hade i mina drömmar återkommit till ett antal platser. Dekoren var alltid den samma, scenrekvisitan likaså, medan mina ärenden kunde variera. I psykoanalys fick jag klart för mig att det i själva verket var platser i mitt undermedvetna, som var för sig hade olika uppgifter att fylla.

Stackedala utanför Tollarp är en plats som lever kvar i Thom Lundberg.
Foto: Tommy Svensson
Stackedala utanför Tollarp är en plats som lever kvar i Thom Lundberg.

Jag återkom ofta till torget i Tollarp där butiken fanns där man kunde köpa godis - en längtan tillbaka till den enkla barndomen. Eller sporthallen där jag i drömmen försöker lägga ut gymnastikmattor, men är för klen för arbetet - det undermedvetna som måhända säger till mig att ta hand om min kropp bättre. Stackedala med sina majestätiska träd - en frihetslängtan. Kan man tala om inre platser, eller är de bara minnen och tankemos?

Kanske kan man se litteraturen i sig som en plats att existera på, som författaren Anne Swärd skrev i SvD för många år sedan. Jag gillar den tanken. Och samtidigt går det inte att bygga ett liv på just den platsen. Barnen kan inte gå i skola där. För de flesta rymmer den ingen lokal för arbete.

Du kan inte leva ditt liv utan plats, lika lite som det går att leva det utan skelett. Varje ny plats måste bli din plats för att du ska överleva. Harry Martinson som både gick på luffen och till sjöss, som såg sig som en världsmedborgare, ankrade ändå sin existens i Passadvinden. Och återkom alltid till Moa på torpet Johannesdal.

Jag tänker att jag här i Zürich måste låta mina tidigare platser, och erfarenheterna därifrån, få komma till tals. Få ta plats. För att inte glömma. Och för att inte bli helt ankrad i inre drömlandskap. Men att jag också ska låta denna nya stad, här där min kropp befinner sig just nu, få ge mig nya erfarenheter. För att inte bli främling i min egen kropp.

Efter några år utomlands, ser jag tydligare denna koppling mellan plats, erfarenheter och kropp. Det går att fly samtiden som mina vänner börjat göra, men det ska mycket till innan man lämnar sin plats. Att låta de människor som flytt till Sverige få berätta om erfarenheterna de bär med sig, är en moralisk nödvändighet. Likaså att låta dem bygga nya erfarenheter på sin nya plats Sverige. Att låta den platsen också bli deras plats. Att låta dem ta plats. Annars är vi bara främlingar inför varandra.

Thom Lundberg. Författare.
Thom Lundberg. Författare.

Lite mer

Om krönikan

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. Författaren Thom Lundberg är en av dem som medverkar regelbundet. Han är från Tollarp och Osby, är numera bosatt i Schweiz.

För sin debutbok belönades han med till exempel Borås Tidnings Debutantpris och Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris 2016. Senare i år utkommer hans andra roman, ”Föreställningar”.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.