Tvinga oss inte att betala för Melodifestivalen

Såväl principen som det skarpa förslaget har fått mycket kritik. Att människor inte kan välja bort skatten på samma sätt som man kunnat välja bort tv-avgiften genom att inte ha en tv är en invändning.

Några tydliga alternativ för finansieringen är dock inte lätt att hitta. Tv-avgiften har i stor utsträckning spelat ut sin roll när allt mer innehåll strömmas över nätet. Och att avgiftsbelägga datorer, mobiltelefoner och surfplattor är knappast mer rimligt än att omforma avgiften till en skatt.

Den stora invändningen är därför att förslaget blir verklighet utan att det förts någon verklig diskussion om vad public service ska vara och göra. Det går definitivt att försvara en skatt som syftar till att finansiera lokala nyheter och granskande journalistik där den fria marknaden inte räcker till.

Att tvinga folk att betala för Melodifestivalen, påkostade dramaproduktioner eller upptrissade sporträttigheter är däremot absurt. Det är inte heller fråga om några småpengar. SVT:s kostnader för underhållning, fiktion och sport utgör mer än halva budgeten. Detta samtidigt som stora delar av landet är blinda fläckar i nyhetsrapporteringen.

Om man istället överlåtit dessa områden till kommersiella aktörer hade public service-skatten, som kommer uppgå till max 1 300 kr per person och år, kunnat minskas rejält. SVT, SR och UR hade fått fokusera på kärnverksamheten.

Istället blir det “breda innehållsuppdraget” mer eller mindre hugget i sten. Sändningstillståndet för public service-företagen gäller i sex år från riksdagsbeslutet, och i åtta år för nästa period. Under den tiden tillåts inte riksdagen ha synpunkter på omfattningen eller inriktningen för verksamheten.

Det är ett gott skäl att ompröva både inriktningen och finansieringen för framför allt SVT. Om en public service-skatt ska ha legitimitet måste man även i fortsättningen ha möjlighet att välja bort Melodifestivalen.