Våga stå på de beslöjade flickornas sida
Kristianstad kommun anordnar ännu en gång C4-läger där 500 ungdomar i årskurs 2-6 ska erbjudas ”en rolig och aktiv start på sommarlovet”. Det är en fin tradition och många barn kommer att få en höjdarsommar där de kan simma, spela fotboll, spana in tångräkor, göra cirkuskonster eller dansa. Skratta tills de gråter, få vänner för livet. Jippi.
Men sorgligt nog kan det finnas en grupp som sannolikt inte kommer att varken ansöka, delta eller dansa.
Vi kan inte veta exakt hur många hedersutsatta unga som bor i Kristianstad, men nationellt är de cirka 240 000 och i kommunen finns 15 000 utrikes födda, många från länder med hederskultur – där tjejer inte uppmuntras till att göra cirkuskonster med sina jämnåriga killkompisar. Tvärtom.
Organisationen Varken hora eller kuvad frågade för några år sedan 12-18-åringar med utländskt påbrå i utsatta områden i Stockholm och Göteborg om deras livsvillkor, och märkte tydligt hur olika livet såg ut flickor och pojkar.
De flesta killar fick fika efter skolan, men inte ens varannan tjej hade samma frihet. Vad gäller sportaktiviteter var 55,9 procent av tjejerna hårt begränsade om båda könen var med, medan killarna var friare och bara 11,9 procent begränsades lika hårt. 39,8 procent av tjejerna fick alltid delta i simaktiviteter medan siffran för killarna var 72,3 procent. Samma mönster gällde skolfester, bio och att åka in till stan.
Man alltså ana att det finns en del tjejer som inte kommer att få ”en rolig och aktiv start på sommarlovet” via kommunen. Här bör alla som har kontakt med föräldrar och barn som kan vara berörda göra en insats. Man kan inte tvinga barn att delta, men frågan kan heller inte lämnas orörd, för det handlar inte bara om ungas rätt att spana in tångräkor. Det är större än så.
Gymnasieläraren Marléne Stenman har räddat flera unga tjejer i Mjölby – exempelvis en från tvångsgifte och en från oskuldskontroll när hon blev bortgift med en äldre släkting. Hon berättade för Corren: ”Vi har tiotusentals flickor och kvinnor i Sverige som är könsstympade. Vi har 6-åringar som inte får cykla, klättra och hoppa för att mödomshinnan, som inte finns, ska spricka. Vi har flickor som försvinner under sommarloven, kidnappas till föräldrarnas hemländer och gifts bort” (4/2).
Journalisten Galaxia Wallin, själv uppvuxen i Syrien, beskrev i sin nya bok ”Fånge i hederns famn” hur en 13-årig skolkamrat blev halshuggen av sin egen pappa för att hon ”skrattade högt, hade färgglada tröjor under skoluniformen och ansågs vara lösaktig eftersom hon hade pojkvän”. Wallin beskrev hur pappan hängde upp hennes huvud i en park, ”så att alla skulle se vad som händer om man beter sig som hans dotter” (Expressen 27/2).
Långt ifrån alla föräldrar som lever i hederskulturer är lika våldsamma och långt ifrån alla flickor är eller upplever sig förtryckta. Men för barnens skull måste vi våga öppna ögonen och öronen, lyssna efter tecken.
I sin regeringsförklaring erkände Stefan Löfven (S) att insatserna mot hederskulturen inte har varit tillräckliga, och att ”den hotar alltjämt människors frihet och säkerhet”.
Det är ju bra, men han har sagt samma sak i flera år nu så varför görs så lite?
Stenman menade att makthavare ”är livrädda att kritisera andra kulturvänjor, seder och bruk. Gör man det hänger rasiststämpel alltid över en.” Wallin menade att många är rädda för att bli förknippade med SD, ”De glömmer de riktiga offren och bryr sig mer om prestige och vilka politiska poäng de kan tjäna på detta”.
Låt oss inte bli så; låt oss inte glömma de riktiga offren.
