Annons

Varför finns vi? Marilynne Robinson sjunger människans lov

Människan är en fantastisk skapelse, enligt Marilynne Robinson. Se bara vad generationer före vår har frambringat i form av konst och litteratur, trots stora umbäranden, farsoter och svält. Recensenten Ingrid Elam har läst den hyllade amerikanska författarens essäbok ”Vad gör vi här?”.
bokrecension • Publicerad 17 november 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Amerikanska författaren Marilynne Robinsons utgivning är begränsad men hyllad.
Amerikanska författaren Marilynne Robinsons utgivning är begränsad men hyllad.Foto: Jessica Gow/TT

Marilynne Robinson har nått en stor publik med sina tre romaner om några människor i en liten by i amerikanska Mellanvästern: ”Gilead”, ”Hemma” och ”Lila”. I den sista möts en gammal präst och en hemlös flicka. De är två ensamma själar som kan närma sig varandra i läsningen av gamla testamentets Hesekiel, där finner de gemenskap. ”Lila” har allt det som kännetecknar Robinsons romaner: en kristen tematik klädd i en fängslande lyrisk prosa som är rik på frågor och fattig på uttalanden; romanfigurer som är oansenliga och utblottade men just i sin nöd genomlysta av mänsklighet. Här finns ett respektfullt lyssnande som om författaren bara var ett medium för levande gestalter.

När Robinson skriver essäer eller håller föredrag är hennes hållning närmast den omvända: hon har ett budskap att framföra och det gör hon med kraft, inte så olikt det berömda samtal om godhet hon förde med Obama 2015 i The New York Review of Books där Obama frågar och Robinson ger svar.

Annons

Hennes senaste samling, ”Vad gör vi här?”, består huvudsakligen av föredrag hållna mellan 2015 och 2017. 13 långa föredrag och två essäer på tre år i ämnen som demokrati, heligt och mänskligt, sinne, samvete, själ eller det gudomliga – det går inte att komma undan upprepningar, men det är ingen lätt materia Robinson behandlar och det är inte så dumt att få sig till livs samma idéer i lite olika utformningar.

Det är människans lov Marilynne Robinson sjunger i föredrag efter föredrag, människan är en fantastisk skapelse, se bara, säger hon, vad generationer före vår har frambringat i form av konst och litteratur, trots stora umbäranden, farsoter och svält. Bildning är en viktig del av det som gör människan, men den humanism hon predikar är inte alls släkt med den ateistiska humanism som exempelvis det svenska förbundet Humanisterna står för. Tvärtom har Robinsons tankevärld sina rötter i puritanismen, den kongregationalistiska rörelse som under 1500-talet uppstod som en motståndsrörelse ur den anglikanska kyrkan och som under 1600-talets första decennier utvandrade till Amerikas östkust.

Denna rörelse, som sätter församlingen och dess enskilda individer före kyrkan, har skapat den amerikanska demokratin menar Robinson, och lutar sig mot 1800-talshistorikern Tocquevilles klassiker ”Om demokratin i Amerika”. För mig, en svensk avkristnad protestant uppvuxen på den schartauanska västkusten, där arvsynden och den svåra vägen till nåd var ett långt vanligare predikoämne än människans storhet och värdighet, är det överraskande att Robinson gång på försvarar stränga puritaner som Calvin och Oliver Cromwell och ser dem som ljusgestalter. Puritanismen, menar hon, har reducerats till inskränkthet och stränghet när den i själva verket såg människan som något mycket mer komplext än vad psykologiska, materialistiska eller andra teorier kan omfatta, just för att hon är Guds avbild. Den amerikanska puritanismen i Nordstaterna har därför haft en mycket större betydelse för demokrati och framsteg än vad den anglikanska Södern haft.

”Gud är märkligt frånvarande i hennes texter, där människan fyller ut hela bilden, men för Calvin, som jag har förstått honom, är människan en syndig, fallen varelse och hennes värdighet helt beroende av Gud.”

På sätt och vis reducerar Robinson åt andra hållet när hon rensar bort strängheten ur puritanismen. Gud är märkligt frånvarande i hennes texter, där människan fyller ut hela bilden, men för Calvin, som jag har förstått honom, är människan en syndig, fallen varelse och hennes värdighet helt beroende av Gud. Ändå är Robinsons perspektiv uppiggande, just för att det ställer invanda tänkesätt på huvudet.

Reduktionism är nu inte bara något som drabbat puritanismen, utan en farsot Robinson angriper var hon än ser den. Det kan vara tevekanalen Fox news som inte bara förminskar verkligheten utan förvanskar den och lyckas få människor att tro att Hillary Clinton har drivit ett nätverk för barnprostitution. Det är lätt att dela Robinsons oro inför ett sådant fenomen, medan hennes kritik av vetenskapen ligger på en annan mer filosofisk nivå. Även när vetenskapen framhäver den mänskliga komplexiteten går den över gränserna för sitt vetande när den reducerar människans själ till materiell substans eller hennes förmåga att handla osjälviskt till en gen, menar Robinson. Men all naturvetenskap gör inte det, utan erkänner att det finns något bortom det vetbara och att den gränsen ständigt förflyttar sig.

Det är just detta outgrundliga, ovetbara Marilynne Robinson ägnar så mycket tankemöda, och även om det inte är helt lätt att följa hennes resonemang kring svåra frågor som godhet, själ och gudomlighet är det mödan värt att försöka.

Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons