Världen sedd med Warhols ögon

”Oändligt mycket” och ”Ständigt” tycks vara konstinstitutionerna svar eftersom de fortsätter att visa Warhols konst i såväl bekräftande vinklar som i nya tematiska perspektiv. Det är som om ju oftare Warhols ytliga självklarheter exponeras desto mer förstärks dessa verks grundmurade och ikoniska status.

Warhol upprepar och arrangerar om i vårt synfält. Världen, tiden och rummet fångar han in i några återkommande, representativa föremål och människor. Kanske är detta tillräckligt för att vi ska kunna se vidare?

I Sverige har Warhol fått något av konstnärlig fristad. Men så var det ju också Moderna Museet som – genom Pontus Hultén - gjorde Warhols allra första stora separata museiutställning 1968 och därmed banade väg för hans internationella erövring.

Så här i backspegeln skulle man kunna misstänka att konstkritikerna, det politiskt omvälvande året 1968, mest skulle avfärda Warhol som ännu ett exempel på den ytliga och kommersiella amerikanska imperialismen. Men förvånande nog var flera av tidens mest förhärdade, politiska kritiker öppna för Warhols popkonst.

Det var väl bara författaren till den banbrytande boken ”Spejare”, Ulf Linde, som inte orkade vara framsynt nog att förstå Warhols storhet och betydelse. ”Warhol har ingivit mig avsmak”, utbrast han i en artikel i Dagens Nyheter. Han menade att det var upprepningarna som ledde till att all den mening som från början fanns i verken förlorades. Allt fastnade till slut i yta. Men det var ju just detta som Warhol faktiskt eftersträvade.

I Malmöversionen av ”Warhol 1968” – den utställning som förra året visades på Moderna Museet i Stockholm – försöker man delvis förskjuta fokus till att tydligare spegla samtidens politiska skeenden och turbulens. Men också hur Valerie Solanas mordförsök på konstnären 1968 förändrar inriktningen på Warhols konstnärskap.

Men djuplodande blir detta aldrig. Snarare framstår den här rekonstruktionen som ett iscensatt collage vars olika delar blixtrar förbi på de stilenligt reflekterande silverfolieväggarna. Jodå, det mesta är annars på plats. Prydligt exponerat, med flera förväntade verk: Ko-tapeten, dokumentationen kring turerna med Brillo Boxens olika original och kopior, ”Electric Chair”, filmen ”Chelsea Girls” och Velvet Undergrounds musik. Inte lika ofta ser vi kanske screentrycken med telegrammen om mordet på John F Kennedy.

Det som till slut ändå räddar den här utställningen är väggen med alla de skivomslag som Warhol producerade mellan åren 1949-1987. Dessa kompletteras också med omslag som innehåller verk av honom som han har godkänt. Här ser man hela Warhols receptiva iakttagelseförmåga och närvaro och kan följa med in i hans kreativa rörlighet.

Ur ett svenskt perspektiv är det särskilt intressant att se hans samarbete med den svenske ingenjören Billy Klüver 1963. Eller när han gör omslaget till gruppen RATFAB:s singel ”Det brinner en eld/Mörka ögon” 1984.

Lisanne Skylers lågmälda dokumentärfilm förhöjer också utställningen. Den följer hur originalet av en Brillo Box – som hennes familj en gång ägde, men sålde för kunna att skapa plats för en annan konstnärs verk i samlingen – tar steget från ett vardagsrum rakt ut i den konstmarknadens oändliga penningvirvel och där till slut säljs för över 3 miljoner dollar. Här ser man tydligt de vansinniga turerna i den ekonomiska värdeskala som alltid undergräver konstens verkliga betydelse.