Annons

Ytliga lösningar på världsproblemen

I ”21 tankar om det 21:a århundradet” skriver Yuval Noah Harari om samtidens mest omedelbara utmaningar, som till exempel klimatförändringen, terrorismen och arbetslösheten. Recensenten Andrés Stoopendaal är road, men inte överdrivet imponerad av författarens intellektuella nivå.
Bokrecension • Publicerad 9 november 2018 • Uppdaterad 11 december 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Yuval Noah Harari
Yuval Noah HarariFoto: Natur & Kultur

I Yuval Noah Hararis succébok ”Sapiens” utredde den israeliska historieprofessorn människans avlägsna förflutna och beskrev hur denna obetydlig apa blev härskare över jorden. Framför allt tack vare hennes förmåga att organisera sig ”en masse” kring just fiktioner. I sin andra bok ”Homo Deus” spekulerade han kring mänsklighetens utveckling på lång sikt och förutspådde att hon kommer att eftersträva odödlighet genom modern bioteknologi.

I ”21 tankar om det 21:a århundradet” koncentrerar han sig kring samtida frågor; som terrorism, miljön och den liberala demokratins kris. Men utan att egentligen ge ett vettigt svar på frågorna som han själv ställer. Boken är därför en svår bok att sammanfatta. Harari är överallt och – ingenstans. Det handlar om en förvirrad ”tänkare” som bitvis är så floskulös att man trillar av stolen. Hur ska man till exempel ställa sig till följande yttrande:

Annons

"Om USA hade använt sig av mördarrobotar i Vietnam hade massakern i My Lai aldrig ägt rum."

Det är möjligt att han har rätt, men som recensent kan man ändå inte låta bli att skaka på huvudet. Det är helt enkelt för absurt.

”Hararis desillusionerade människosyn blir lite stötande i slutändan”

Visst tankegods har hängt med från både ”Sapiens” och ”Homo Deus”. Bland annat idén om att fiktioner är helt central för människans förmåga att samarbeta och skapa civilisationer. Humanismen, det vill säga ”dyrkan av mänskligheten”, är en religion enligt Harari. Gudar, nationer och värden är bara hitte-på. Människan har definitivt ingen ”fri vilja”. Om man vinner på lotteri är det, enligt Harari, aldrig lotterivinsten i sig som gör en lycklig, utan behagliga förnimmelser i ens kropp, som skapas av hormoner och miljarder neuroners elektriska signaler i hjärnan. Det här skulle man i och för sig kunna hålla med om, visst, men hans syn på livet är så mekanistisk och materiell att den närmast framstår som livsfientlig. Enligt Harari är vi bara algoritmer. Själar har vi givetvis icke. Och jaget är blott en imaginär storhet, som ”nationer, gudar och pengar”.

Det är svårt att se var Harari vill komma med sin syn på kultur och etiska normer som fiktioner. Kan människan ens fungera ordentligt utan en inre värld beroende av yttre stimuli? Kan man till exempel inte se fiktioner som en form av omsorg och berättandet av dem som en förmedling av rentav livsnödvändig erfarenhet? Hararis desillusionerade människosyn blir lite stötande i slutändan.

Paradoxalt nog tycker jag ändå att det är tämligen roligt att läsa Harari. Det går inte att anklaga honom för att skriva dåligt, även om ”21 tankar” tyvärr är betydligt sämre än både ”Sapiens” och ”Homo Deus”. Han skriver medryckande och ger antagligen väldigt många läsare chansen att känna sig klokare när de läser honom. Även den som inte är överdrivet beläst bör kunna tillgodogöra sig argumenten. Och den som är så pass allmänbildad att författarens tankegångar inte kommer som en nyhet, kan å sin sida känna sig lite smartare än professorn. Det innebär så klart en win win-situation för väldigt många läsare.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons