Bokrecensioner

Atwood spekulerar om dyster framtid

Bokrecensioner Artikeln publicerades

När Margaret Atwood för sju år sedan skrev boken "Oryx och Crace" fick hon höra att hennes framtidsdystopi var alldeles för fantasifull. När hon nu kommer med "Syndaflodens år" är det med facit i hand och även om vi inte är där än ser hon en tydlig fara att vi kan hamna precis i den alltför fantasifulla framtid som hon blev hånad för.

Med denna bok bevisar hon återigen att hon tillhör en av de riktigt stora, en av de där som – till synes utan problem – tänder liv i orden och gör dem till litteratur. En del kallar sviten för science fiction, själv föredrar hon "speculative literature" och jag håller med. Hon spekulerar om en möjlig framtid. Må den aldrig komma.



"Syndaflodens år"löper jämsides med "Oryx och Crace" och det skall sägas med en gång att man kan läsa den fristående. Historien är densamma men nu berättad av en kvinna.

Lite retar det mig att medan den förra – manliga – hade tydlig dragning åt moralitet och tankeexperiment så blir denna – kvinnliga – en stor berättad roman som väver in idéerna i människornas relationer. Kanske är det också för att jag är kvinna som jag föredrar just "Syndaflodens år".

Den värld man lär känna i första boken är också Syndaflodens; en tydlig polarisering mellan rika och fattiga, konsumtion är en huvudsysselsättning och dit räknas även våld och mord i underhållande syfte. Kvinnor utnyttjas som aldrig förr, våldtäkter är legio, bordeller för alla upptänkliga smakriktningar ymnigt förekommande.

Och så alla genmodifierade skapelser. Som "pigoons", en slags ballongformad gris som härbärgerar extraorgan som man odlat fram för transplantation till människor, eller de elaka lammlejen – ser gulliga ut, äter människor.

Men världen får ett slut när en av huvudpersonerna skickar ut ett dödligt virus som tar kål på de flesta dock inte hans egen skapelse, Cracarna, en ny och fredlig människosort.



I "Syndaflodens år"får vi uppleva både tiden före och efter syndafallet. Toby har räddats från plebstillvaron och lever tillsammans med trädgårdsmästarsekten, som odlar sin trädgård och väntar på undergången.

När den väl kommer blir hon ensam kvar och har att hantera sin ångest och ensamhet. Människa söker människa och en hon letar efter är en god vän som jobbar på en lyxbordell. De möts igen och till slut möter de också huvudpersonen från "Oryx och Crace".



Jag kan inte bestämmamig för om jag tycker att livet före eller efter är bäst skildrat. Den totala råheten i livet före med de internationella företagens brutala slakt av människors liv och kraft för att öka vinsten är så trovärdig att jag ryser.

Hamburgerkedjans undermåliga produkter, maffialedarnas utnyttjande av små flickor, de rikas förskansade tillvaro, trädgårdsmästarsektens förtvivlade försök att skona Jorden – ja, allt finns här och nu, men inte alltid så tydligt som Atwood skildrar.

Häri ligger en av hennes storheter – förmågan att dra ut ett skeende så att vi precis når möjlighetens gräns.

Men genom att den gör det tvingas vi oupphörligen tänka ännu ett steg längre; hur ska vi göra för att förhindra det? Är det kanske redan för sent? Vad kan jag göra? Som ett mäktigt inlägg i miljödebatten är den svår att komma ifrån. Och som sagt, på de år som gått från Oryx and Crace har vår värld närmat sig hennes dystopiska. Med stormsteg.



Finns det dåinget hopp? Tja, det beror på. Att människor (läs män) utnyttjar människor har alltid upprört Atwood och på ett sätt är "Oryx och Crace" samt "Syndaflodens år" också fortsättningar på en av de största läsuppleverna i mitt liv – hennes "Tjänarinnans berättelse" (1985).

Även den utspelar sig i en framtid efter en syndaflod och där kvinnor reduceras till reproduktionsmaskiner utan egen vilja. Kanske är det därför som Atwood så tydligt i "Syndaflodens år" ställer största hoppet till humanistiska värderingar och vänskap – mellan kvinnor.