Bokrecensioner

Det svåra att se sin mamma

Bokrecensioner
Foto:

Antologin om mormödrar för några år sedan var en stark bok. När samma förlag nu satsar på en mammabok imponeras inte litteraturskribent Elisabet Norin lika mycket. Det handlar om distans.

Artikeln publicerades 26 maj 2012.

För några år sedan kom en gripande antologi med titeln ”Min mormors historia”, där tolv kvinnliga författare skrev om sina mormödrar. Ur olika generationer och klasser kom de, mormödrarna, och de hade en del att kämpa med. Barnbarnens minnen omgärdades av värme eller motsatsen. Några mormödrar hade lämnat brev efter sig, andra bara tystnad och frågetecken. Omslagsbilden, ett privatfoto från redaktören Maria Sveland, blev en drabbande upplevelse tillsammans med hennes egen text. De rätt så spretiga författarrösterna bjöd på en känslomässig bukett upplevelser och historiskt intressanta tillbakablickar. Med det flera generationer långa perspektivet gick det att ana och se tydliga mönster i arv och jagblivande, vare sig grunden fanns i miljö eller i genetik.

När samma förlag med redaktörernaEricsson och Schwarzenberger i en ny bok samlat elva personer att skriva om sina mödrar i ”Mor mamma morsan” blir det knepigare. Därmed inte sagt att det här inte är en bok som har sitt berättigande. Tvärtom visar just detta hur komplicerat och komplext det är att försöka se sig själv i ett nutidsflöde, ett nära sammanhang.

Det blir knepigt av så enkla skäl som att det inte finns någon distans: flera av mammorna är ännu i livet, dessutom tar en bild av en mamma utan undantag avstamp i betraktarens egen barndom. Det är helt enkelt omöjligt att skriva om sin mamma utan att skriva om sig själv. Perspektivet blir extremt snävt, för att inte säga symbiotiskt. I bästa fall blir det en varm och lekfull bild av mamman, som i Martina Montelius fall, men med den vuxnas insikter om mammans situation. Men hur svårt det kan vara vittnar Kristian Lundberg om i sin ytterst berörande text: ”Hur skall jag kunna skriva berättelsen om min mor utan att kränka henne?”. En mor söker upprättelse i skrivandet, i trösten, i ensamheten, ett barn tar hänsyn – igen och igen, livet ut.

En annan röst som berör är Anna Jörgensdotter som i inledningen slår fast: ”Jag minns inte min mamma” och fortsätter formulera sig runt en längtan efter någon som ”är där precis hela tiden” – en paradox kan tyckas.

Berättelserna tycks ha en detalj,om man nu kan kalla en så viktig bit för ”detalj”, gemensam: de frånvarande männen. Det tycks vara den historia som upprepar sig gång efter annan, och som skär genom tider och samhällsklasser. Även om männen haft samma adress som resten av familjen har det varit klent med delaktigheten. Och jag vet att det inte är på det sättet, generellt. I alla fall inte längre. När får vi läsa en bok om pappor och plastpappor, om farfarar och morfarar?

De ssa författare medverkar i boken:Robert Ericsson, Sonja Schwarzenberger, Fredrik Strage, Mari Jungstedt, Augustin Erba, Agneta Klingspor, Martina Montelius, Aase Berg, Nour El-Refai, Jonas Brun, Kristian Lundberg, Anna Jörgensdotter och Helena von Zweigbergk.