Drama i högt tempo

Att skriva en andra roman måste vara något av det svåraste som finns. Speciellt om debuten var så hyllad som Amanda Svenssons ”Hey Dolly”. Allt man skriver därefter lär kontrasteras, bedömas, speglas i ljuset av debuten.

Därför är jag glad att jag missade Svenssons första roman. Det gör det enklare för mig att se hennes andra, ”Välkommen till den här världen”, med fräscha ögon.

Boken präglas av Svenssons starka och konsekventa berättarröst. Karaktärerna är alla excentriska och överspända hipsters på jakt efter något som känns verkligt. De uppfyller allt det som en av jurymedlemmarna för Borås Tidnings debutantpris en gång beskrev som typisk för den unga generationen författare och deras karaktärer: de är introverta, komplexa, självupptagna, precis som Ior i Nalle Puh.

Den odiskutabla huvudpersonen är Greta med sin alabasterhy, sitt lockiga hår och sin grava astma. Hon åker över Öresund för att starta ett nytt liv i Köpenhamn. Men när man som Greta har sina minnen inristad i både huden och själen är det svårt att fly det förgångna.

Hon är exhibitionistisk och masochistisk på samma gång, lever inte främst för sin egen skull utan vill likt ett tärneljus stå och lysa upp tillvaron för andra. Hon vill ha alla blickar mot sig så att hon kan fly genom dem, gå upp i dem. Men hittills har alla tröttnat på henne, på att hon är så liten och bräcklig, ”ett barn, en liten fågel”.

I Köpenhamn träffar Greta Simon som skapar stor konst med sina tuschpennor och sin sjukliga kärlekstörst. Tillsammans bildar de en desperat förening. De försöker ta stöd mot varandra, hitta värme och trygghet vid varandras dunkande bröst.

Och som om två veka själar inte vore nog kommer även Simons barndomsvän Claus in i bilden, mest lik en speedad sprattelgubbe med sina vettlösa, och ofta livsfarliga, upptåg. Romanen utvecklas till ett triangeldrama där vänskapen glöms bort för en mycket romantisk kärlek.

Amanda Svenssons språk är både vackert och fult. Vackert i sina stundtals lyriska beskrivningar av kärlek och ensamhet, hopplöshet och misströstan, fult i sin talspråksform och Gretas låtsasdanska. Det skapar en fantastisk kontrast. De tre karaktärerna Greta, Simon och Claus har säregna och stiltypiska berättarröster som till en början hålls isär. Men efterhand pressas de samman till den punkt att de till och med börjar avsluta varandras meningar.

Det tar ett tag för mig att komma in i de snabba och vassa svängarna, först känns det krystat, överdrivet rappt och ungt, sedan lossnar det. Berättelsen snurrar snabbare och snabbare, intertexter till litterära genrer, kulturfenomen, popmusik staplas på varann. Och karaktärerna som till en början kändes patetiska och alltför utstuderade, som högljudda tonåringar som stör en på bussen, börjar framträda tydligare.

I en recension av ”Hey Dolly” bjöd en litteraturkritiker lite skämtsamt ut den kavata och självsäkra huvudpersonen på en fika. Den här gången är det mer dysfunktionella hjältar, kanske inte dem man helst skulle vilja bjuda på en förfest.

Men utan att jag märker det jobbar de sig in i mig tills jag älskar dem lika mycket som de hatar sig själva. Men då är romanen nästan slut. Och jag börjar redan längta efter nästa.