Bokrecensioner

Ekmans berättarfest

Bokrecensioner

Kerstin Ekmans nya roman är pukor och trumpeter, fyrverkerier och fartfylld berättarfest. Men också en bok om skrivandets och författarens dubbla sidor. Elisabet Norin trycker på gilla-knappen.

Artikeln publicerades 21 oktober 2011.

Kerstin Ekman hör till det gäng otroligt produktiva författare som tycks ha ökat sitt redan höga tempo med åren. Kanske är det som en av dem förklarade, att nu gäller det att få ur sig det viktiga, det som fått vänta medan livet stått på för fullt.

Jag vet inte om Kerstin Ekman verkligen tänker sig att hennes nya bok är den sista boken, men nog är den en grand final. Och skojarbransch – med glimten i ögat kan man se på bokbranschen på det sättet. Det är hursomhelst en roman med pukor och trumpeter, med öppna spjäll, med stjärnor och fyrverkerier och läsaren har inget annat att göra än hänga med i den här berättarfesten.

Kerstin Ekman har varit oerhört produktiv under åren. Få läser nog numera hennes tidigaste böcker, deckarna från 60-talet, men fortfarande har Katrineholmssviten och trilogin ”Vargskinnet” bäring. ”Händelser vid vatten” blev en storsäljare medan ”Gör mig levande igen” med alla sina referenser till Eyvind Johnsons författarskap är en av hennes viktigaste titlar. På senare år har hon vidgat sitt skrivande till att omfatta även essäer om skogen, om botanik.

Men åter till den stora finalen: berömda författaren Lillemor Troj, med tiden medlem i Svenska Akademien, får en dag ett okänt manus i sin hand. Det tycks skrivet av en annan kvinna, Babba, som Lillemor känner väl och som hon varit beroende av under hela sitt författarskap. Nu har Babba försökt skapa sitt eget verk och hon gör det på bekostnad av Lillemor.

I en rasande rolig lek varvas Babbas och Lillemors röster. De bägge är så olika man kan vara: en ljuv och nordiskt vacker, en stabbig och oskön, en orolig lipsill och en pragmatiker, en idégivare/rättstavare och en planerare, en medieperson och en som lever i skogarna med spelmannen/rörmokaren Rusken ... Och så vidare i alla motsatser det går att föreställa sig.

Men tillsammans är de bägge kvinnorna en oslagbar kombination, det tvehövdade monster som kallas författare, som blir populär under namnet Lillemor Troj och som skriver in sitt eget liv och sina egna erfarenheter i romanerna. Som drar dimslöjor över sig själv och den andra personen i intervjuer.

Den ena fungerar inte utan den andra i den kreativa processen. Utlämnade till varandra i denna smutsiga allians försöker de hålla sin pakt hemlig livet igenom, samtidigt som de önskar att de inte behövde släpa på sin motpart, sin motsatssida. Emellanåt försöker de bedra också varandra, försöker finna varandras hemligaste vrår. Hela tiden ställer sig den berömda och välkända framför den som verkar i skrivandets fördolda.

Romanen är skriven i ett rasande glatt humör. Som läsare skrattar jag åt dråpligheterna, åt det oväntade, ler åt det otroligt skarpa och välskrivna, hisnar.

Samtidigt är det här förstås ett porträtt av en författare. Det ger bilden av den otroliga kluvenhet det innebär att både vara en allmän person, färdig att ägas och ätas av alla, att bli läst (inte att få sina böcker lästa, utan själv bli läst!) och att trots detta kunna vara den som kan lämna den utåtriktade rollen för att stänga in sig på en vind och skriva, fullständigt omedveten om sig själv.

Romanen driver hårt med autofiktionen, den genre där författare, berättare och huvudperson förefaller vara en och samma, och med den litterära branschen – skojarbranschen. Men den blir också en metaroman, en roman om skrivandet, om våndor och glädjeämnen och kreativa processer.