Bokrecensioner

Författare på uppgång

Bokrecensioner
Foto:

Detta borde skrivas i presens” kräver viss ro och visst tålamod för att komma till sin rätt. Det anser litteraturkritiker Charlotte Wiberg som kallar den för spännande och en typisk Helle Helle-bok.

Artikeln publicerades 17 oktober 2012.

”Hans kropp var hård och klumpig, vi dunkade mot ribborna. För övrigt fanns det inget som förenade oss. Vi föll åt sidan med varsin suck, sedan gick det bättre, vi talade om att bo i hus kontra lägenhet.”

Det är inte mer än så. Det blir sällan mer än så i danska Helle Helles senaste roman, där den unga Dorte för en skentillvaro i ett hyrt hus utanför Köpenhamn. Hon ska egentligen gå en kurs på universitetet, men i stället driver hon runt, småshoppar bort sina pengar och påbörjar halvhjärtade inredningsprojekt.

Ständigt löpertexten bakåt, till det nära förflutna och de båda kärleksaffärer som utspelat sig i det.

De är inte lika krasst skildrade som i det inledande citatet, i vilket huvudpersonen vänsterprasslar med Knud som bor ovanpå stationen, men de tycks, liksom det mesta i Dortes liv, vara saker som bara händer och som hon motståndslöst leds in i och ut ur.

Först bor hon hos Per på hans föräldragård och blir som en familjemedlem där, sedan förändras detta av en kyss och så bor hon i stället i Lars korridorrum. Lars försvinner och ber henne flytta ut men hon blir passivt kvar så länge hon kan. Dortes förhållningssätt till tillvaron illustreras fint i ett stycke där hon går ombord på ett tåg då konduktören signalerar åt henne att göra så, för att sedan hoppa ut när det sätter sig i rörelse och trasa sönder sitt byxben vid landningen.

Som skuggor i periferinrör sig Dortes föräldrar, främmande skuggor dottern gömmer undan sig för av outtalade skäl. Tydligare framträder hennes namne, mostern Dorte som anser sig ha introducerat fuskpälsen på Mitt- och Sydsjälland men som inte bara är en svängigt rökande kompismoster den unga Dorte tar tillflykt till och hjälp av ibland utan också en seismografiskt känslig kvinna vars förhållanden alltid kraschar men ändå är hennes tillvaros hopplösa mittpunkt.

Bara frånvaron av mobiltelefoner och internet placerar denna berättelse några decennier bakåt i tiden. Jag antar att ”Detta borde skrivas i presens” skulle kunna sägas vara en typisk Helle Helle-bok, där huvudpersonen förhåller sig undanglidande, och spänningsfältet finns i det outsagda. Men den är också en bild av den unga författarinnan i vardande.

En och annan litteraturvetare lär ivrigt lapa i sig Dortes ansatsvisa försök till bemästring av tillvaron genom skrivande, och det metaperspektiv som finns i romantitel och inramning av berättelsen. Själv tycker jag boken är spännande nog även utan det perspektivet. Men den kräver en viss ro, ett visst tålamod av läsaren för att komma till sin rätt.