Frågan om jordens kollaps

Vårt sätt att leva och hantera planetens resurser är inte hållbart. Så långt är Mark Lynas och David Jonstad överens. Deras svar på hur framtiden kommer att te sig och hur vi ska ta ansvar för jordens och vår egen fortsatta existens är däremot vitt skilda åt.

Båda författarna har hängt med i miljödebatten ett tag. De är kanske desillusionerade, men på helt olika sätt. Jonstad konstaterar att vi inte lyckas hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen som vi känner den förmodligen kommer att gå under – men får samtidigt det att framstå som en intressant utmaning.

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Också Mark Lynas tycks ha ledsnat på sakernas tillstånd, men mest i själva debatten. Själv en framträdande internationell miljödebattör, med flera böcker bakom sig och bland annat ett uppdrag som miljörådgivare åt Maldivernas regering (det lilla öriket som om klimatförändringarna fortsätter riskerar att bli ett av de första att slukas av höjda havsnivåer), riktar Lynas här udden mot framför allt miljörörelsen själv. Det är inte minst deras hysteriska och känslobetonade motstånds fel att vi inte lyckats lösa miljöproblemen.

Vad som behövs är pragmatism, förmågan att välja det minst onda av två onda alternativ – eller möjligen att inse att de inte är onda alls. Lynas underkänner alla möjliga Gröna vågen-tendenser, strävan efter småskalighet, motståndet mot genmanipulerade grödor, kärnkraft och alla försök att leka Gud. Vi är Gud. Det är bara att erkänna och börja ta ansvar.

Det minst pragmatiska hos Lynas är egentligen att han är helt ovillig att kompromissa vårt sätt att leva. Vi ska inte alls behöva flyga mindre, köra mindre bil eller äta mindre kött. Alla ska bara kunna få det materiellt bättre. Här är det matsäcken som ska rättas efter munnen och inte tvärtom. Då behöver vi ny teknik, men också satsningar på att bevara naturområden och biologisk mångfald samtidigt som vi reducerar utsläpp och miljöförstöring.

Säkert är det en realpolitisk vision som tilltalar många. Lynas skriver slagfärdigt, påläst och insatt och behärskar inte minst förmågan att ”tala till ekonomer på ekonomers vis”. En viktig nyckel, menar han, är att sätta ett pris på naturtillgångar och ekosystemtjänster och se till att avsätta pengarna. Frågan är vad som återstår när varje ekorre (2,87 dollar, tydligen) försetts med prislapp, om man inte förlorat något när ekonomismen genomsyrar allt?

Jag tror Lynas har en viktig poäng i att lösningar på miljöproblemen måste diskuteras mer förutsättningslöst än vad som ofta görs. Samtidigt ger ”Guds utvalda art” långt ifrån alltid intryck av sådan förutsättningslöshet. Exempelvis diskuterar Lynas ingående hur många fåglar av olika arter som fått stryka med vid olika vindkraftsparker – det kan uppenbarligen vara ett stort problem om anläggningarna placeras fel – men ignorerar nästan fullständigt riskerna med favoritlösningen kärnkraft.

Jonstad, som själv bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i något sörmländsk kollektiv, är förmodligen en sådan där miljömupp som Lynas uppenbarligen retar livet ur sig på; inställningar som Lynas har är kanske en av anledningarna till att Jonstad bestämt sig för att gilla läget och börja planera för slutet.

Men när Lynas anklagar miljöaktivister för att ta hållbarhetsproblematiken till ursäkt för att kräva ett systemskifte kan jag inte låta bli att tänka, i mitt så kallade stilla sinne, att bättre ursäkt får man väl ändå leta efter?