Frånvarande mödrars bok

Så här i nobeltider är det inte fel att läsa ännu en författare som brukar räknas upp bland de eventuella. Maryse Condé, med bred bakgrund, kan det vara hon som blir uppringd 12.30 en torsdag i oktober 2012, 2013 eller 2014?

Född i Guadeloupe – fransktalande med andra ord – men har bott på flera andra platser. Studier vid Sorbonne, arbetat i Guinea, Senegal och Ghana, undervisat vid Berkeley, Sorbonne, UCLA och Columbia. Hon har med andra ord både en författarkarriär och en akademisk sådan, vilket gör henne spännande på flera sätt.

Närmare tjugo titlar finns på hennes lista och det utmärkta förlaget Leopard har tidigare givit oss ”Färden genom mangrovern” (2007), ”Segu” (1987 & 2008) och ”Desirada” (2009), de flesta i utmärkt översättning av Helena Böhme.

Nu kommer den rykande aktuella ”Tills vattnet stiger” och det är en läsning i okonventionell berättarstil och miljöer vi inte är vana vid. Den gör precis det god litteratur ska göra: breddar vår erfarenhet, ökar vår förståelse och ger oss en läsupplevelse som stannar.

På en nivå är detta de frånvarande mödrarnas bok. Mammor dör, tar livet av sig, uppslukas av en alltför hård tillvaro. Kvar blir de vilsna männen, som dock hanterar livet bättre, och som också på ett otraditionellt sätt vårdar döttrarna som mödrarna lämnar efter sig. Condé har alltid förnekat att hon är feminist – i en kolonial kultur är alla förtryckta av erövrarna – och här finns väl en fingervisning om någon. Bygga upp, hålla ihop, ta ansvar för är även mannens arbete.

Läkaren Babakar kommer för sent till en förlossning. Modern är redan död men han grips av ett oförklarligt begär att ta hand om den lilla nyfödda Anaïs. Sagt och gjort. Han låtsas vara fadern men historien slipper ut. Förtal driver honom, som redan en gång flytt från fattigdomens Afrika, till att överge Guadeloupe. Han, en vän och Anaïs beger sig till flickans hemö, Haiti för att leta efter hennes släktingar. Två spår möts i det crescendo vars slutpunkt var den stora jordbävningen i januari 2010; ett ökat maktmissbruk, politiskt haveri och naturen som slår tillbaka.

Vi följer inte enbart Babakar utan in i berättelsen kommer från sidan den ena berättelsen efter den andra. Älskarinnor som dör, unga pojkar som blir makthavarnas milis, folk i underläge och så fattigdom. Men även längtan efter (ut)bildning och att bidra. Allt hålls samman av en okänd berättare som, lite likt sina 1800-talskollegor, tilltalar oss direkt, kommer med påståenden och tillrättalägganden. Men däremellan är scenen de enskilda människoödena.

Jag måste tillstå att tekniken tilltalar; den bidrar till en mångfald samtidigt som berättarrösten är det etiska imperativet.

Samtidigt krävs en del av läsarna, vi måste hänga med både bakåt och framåt i tiden, mellan klasser, länder och temata. Linjerna är alltid tydligt otydliga, det är vi själva som måste välja väg i vår läsning. Skickligt, intressant och tolkningsbart. Nobelprisklass? Kanske inte i sig själv, men som ett led i ett synnerligen intressant författarskap.