Högstadiet gestaltas suveränt

Finlandssvenska Johanna Holmström fick för några år sedan Svenska Dagbladets pris för sin novellsamling ”Camera Obscura”. Skälet var tolkningen av perspektiv hos ”människor som fångats i konflikten mellan tradition och modernitet”.

Den formuleringen kan även stå som tema för aktuella ”Asfaltsänglar”. I Finland som i övriga världen finns flickor och kvinnor som inte accepterar varken strukturellt eller symboliskt våld i patriarkala strukturer. De godtar inte sina tilldelade roller.

Huvudpersoner är systrarna Samira och Leila. Deras pappa har rötterna i Nordafrika, och där hade den här romanen kunnat vandra in i fällor och idéer om politisk korrekthet, men så jobbar inte Holmström: flickornas mamma är finländska och har konverterat till islam.

Nu ser hon sig som förmedlare av de dogmatiska regler hon tolkar ur Koranen – vilket naturligtvis skapar konflikter. Mycket är haram och åker därför i soporna: foton från uppväxten, barnteckningar. Medan pappa då och då bär tillbaka teven från källaren.

Samira går på gymnasiet. Hon och hennes väninnor är rädda att de antingen ska bli ”asfaltsänglar” (balkongflickor) eller giftas bort i arrangerade äktenskap. Gifta kvinnor är horor, menar de och längtar efter att få leva som andra finländska ungdomar: gå ut och roa sig, studera, flytta hemifrån, bli av med oskulden. En dag möter hon Piter som har rakat huvud och umgås med rasister.

Och så försvinner Samira. Den fem-sex år yngre Leila försöker förstå vad det är som har hänt och börjar egna efterforskningar när ingen annan verkar bry sig.

Som en spegling finns också Leilas klasskompis Linda. Hon älskar Britney Spears, hon skiter i vad folk tycker och säger det, hon är sliten, peroxidblonderad och fullständigt olidlig.

Men alla flickorna är starka, envisa och vägrar bli offer för den krävande och motsägelsefulla värld som hanterar dem. Författaren skapar maximalt med konflikt i storyn när hon förlägger händelseutvecklingen till en tid då kontroverserna är som starkast, osäkerheten som störst. Identitetskriser är många: på individplanet, mellan religion och sekulärt liv, mellan män och kvinnor, mellan individens vilja och familjens, mellan politiska inriktningar.

Johanna Holmström är en suverän gestaltare av högstadiets alla bedrövligheter. Från instängda korridorer, till äckliga toaletter, till skolgårdsmobbning och oseende lärare.

Som en extra krydda: hela batteriet av krav på märkeskläder och smink. Faktum är att jag under läsningen grips av den här bladvändaren så att jag glömmer analysglasögonen. Romanen är en boostad läsupplevelse där jag ömsom håller andan, ömsom gråter och ömsom skrattar åt det elände som blir konsekvenserna när vi inte tänker längre än näsan.

Jag har sagt det förut: på den smala egg som svenska Finland utgör, finns de största berättarna. Olika, men med mycket på hjärtat: Monika Fagerholm, Kjell Westö och – Johanna Holmström.