Kampens inre puls
För Karl Ove Knausgård är skrivandet och levandet en ständigt pågående kamp. Det gäller att skriva fram sin egen sanning, sin verklighet. Men det handlar inte om någon entydig, lagbunden sanning. Detta är ett romanprojekt, han påstår aldrig att det här är själva sanningen. I sökandet efter tillhörighet, kärlek och identitet finns i lika hög grad ovissheten mitt inne i det vardagliga skrivandet och levandet. Slutorden från ”Min kamp 4” ekar också länge i både författaren och läsaren: ”Gjorde jag något där som jag inte skulle ha gjort?”
I ”Min kamp 5” möter vi Knausgård i Bergen dit han har flyttat för att verkligen satsa på sitt skrivande. Som en av de allra yngsta har han kommit in på Skrivekunstakademiet, där han möter lärare som Ragnar Hovland och Jon Fosse. Men skrivandet går helt i stå och nästan lamslagen ser han hur vänner och kollegor får sina böcker antagna medan han själv, krampaktigt och mödosamt, knappt kan prestera en textsida som ett anslag till en novell eller roman.
I den nu välkända pendlingen mellan kämpande självhävdelse och destruktiv förnedring följer vi Karl Ove Knausgård in i en livsspiral där hela hans existens och identitet ständigt prövas, och omprövas. Vi ser varje nyans av ett stegrat drickande, olika trevande kärlekar och förhållanden. Vi följer otroheten och landar till slut i den fullständigt drabbande förälskelsen i Tonje, som han sedan gifter sig med. I bagaget ligger också hela barndomens värld med slagskuggan av den stränge, bestraffande fadern som en tvångströja över själen.
Det finns en hel del av stillastående skildringar i första delen av den här boken, men så plötsligt går skredet. Skrivandet lösgörs ur den dagliga kampens vedermödor och allting stegras och intensifieras. Berättandet blir alltmer ofrånkomligt och texten rör sig liksom inne i Karl Ove Knausgårds egen puls. De påtagliga handlingarna, liksom hans outtalade längtan och drömmar, framträder med en stark, självklar närvaro och auktoritet.
Här, i femte delen, sluter Knausgård sin berättande cirkel. Hans kamp resulterar till slut i att han får sin debutroman ”Ute av verden” antagen på ett förlag. Samtidigt dör fadern, han skiljer sig från Tonje, lämnar Bergen och sätter sig på tåget till Stockholm. Intressant nog har exfrun Tonje, för något år sedan, framträtt i en radiodokumentär och där beskrivit hur det kändes för henne att bli en ”ofrivillig romanfigur”.
Efter att läst fem delar av ”Min kamp”, först på norska och nu i svensk översättning, ser man tydligare svagheterna och sprickorna i romanbygget: de långa transportsträckorna och de oredigerade omtagningarna. Ett minnesarbete som även om författaren har ett ”minnenas absoluta gehör” ibland går på tomgång eller där skildringen inte fullt ut lyckas engagera oss.
Men styrkan och hållbarheten i berättandet blir också tydligare, där de enstaka delarna av ”Min kamp” tillsammans bygger en allt starkare helhet. Här finns de både lysande och vibrerande ”brännpunkterna” där den personliga självgranskningen i olika situationer skapar en så total närvaro att man som läsare upplever att man själv står mitt inne i skeendet. Lägg därtill en driven och skickligt framlyssnad dialog, som skapar en stark autenticitet. Allting hänger samman, varje detalj är viktig, blir oundviklig i detta intressanta och kompromisslösa romanbygge.
