Med känsla för Boye

”Den bästa dagen är en dag av törst” utspelas i Berlin. Året är 1932, det år då nazisterna för första gången är det största partiet i det tyska valet, och det år Ivar Kruger hittas död i sin lägenhet i Paris. Det är också det året Karin Boye bor i Berlin. Hon lever på att skriva översättningar och spenderar pengarna på psykoanalys.

Det är en vändpunkt i hennes författarskap, under trettiotalet skriver hon större delen av sin prosa, men ger bara ut en diktsamling ”För trädets skull” – som innehåller hennes kanske mest välkända rader; ”Ja visst gör det ont när knoppar brister/ Varför skulle annars våren tveka?”

I Berlin lever hon också ut sin bi- och homosexualitet, och det är där hon träffar Margot Hanel, som senare kommer att bli hennes livskamrat.

Om detta omtumlande år i Boyes liv har Jessica Kolterjahn skrivit en romanfantasi som liknar feberfrossa. Biografiska fakta blandas med rader och lösryckta fraser ur Boyes senare författarskap, särskilt de två sista diktsamlingarna. Därmed ska det sägas att det inte är någon blandform mellan prosa och lyrik. Snarare en lyrisk prosa som ligger nära Boyes rytmiska betoningar. Det är en roman som skildrar en kvinna i kris, som har ett glimmande lättsinne som kontrast till det stoiska allvaret.

”Den bästa dagen är en dag av törst” är välskriven, en skrift känslig för Boye och hennes sällskap. Ändå – av nödvändighet, tänker jag, är romanen emellanåt blind för både objektet och för tiden.

Det är något självmedvetet över romanens Karin. Något mer lillgammalt än elegant som jag inte kan förlika mig med.

Samtidigt finns det precis de motsättningar i Boyes liv jag förväntar mig, utan att jag för den skull tänkt att jag skulle förvänta mig det gestaltat.

Vanligtvis brukar jag inte ha några problem med romanfantasier om biografiska personer – är det bara tillräckligt bra, är det förlåtet. Är det däremot dåligt är det oförlåtligt. Det här är en bra roman om man bara stannar vid påhittet, men jag måste erkänna att jag trots allt inte kan låta bli att tänka på dess eventuella sanningshalt. Det är utmattande att behöva förhålla sig till biografin, även om det är klätt som fantasi.

Hur utmattande det ändå är, så har romanen en poäng i skildringen av ett omkullkastande skeende i en konstnärs liv. Om inte annat kan det läsas som en tidsparallell mellan 1932 och 2013. En motsvarighet som bör nå långt bortom porträttet av Karin Boye.