Bokrecensioner

Mord i ett sargat Tokyo

Bokrecensioner

Kanske är det för att jag tills alldeles nyligen har bott i London i sex och ett halvt år som jag blir så överraskad att ”Tokyo år noll” är den första roman av David Peace som har översatts till svenska.

Artikeln publicerades 24 april 2012.

Ur ett brittiskt vardagsperspektiv har Peace känts så ständigt närvarande och aktuell under de här åren. Men jag har också fått intrycket att han via de utmärkta filmatiseringarna av hans Yorkshire ripper-kvartett för brittiska Channel 4 - som fångade romansvitens osentimentalt precisa registrering av livet i 1970- och 80-talets norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel - har byggt upp en hängiven läsekrets även i Sverige.

Kanske framförallt efter den fina filmversionen av Peaces bok ”The Damned Utd”, om den mytomspunne fotbollstränaren Brian Cloughs 44 dagar korta karriär som manager för Leeds Utd.

Peace är ju en författare somsakta men säkert, likt ett ständigt turnerande popband, verkligen har förtjänat en allt växande skara av besatta fans som verkar känna en stark identifikation med hans karaktärer, språk och ämnesval.

Trots att hans teman tills alldeles nyligen har varit genomgående superbrittiska och utspelat sig mot en noga researchad historisk och politisk verklighetsbakgrund lever Peace själv sedan sjutton år tillbaka i exil i Japan.

”Tokyo år noll”, ursprungligen publicerad på engelska 2007, är den första roman som behandlar hans adopterade hemland och gör det, som titeln indikerar, kring födelsen av det moderna efterkrigs-Japan.

I fokus står den paranoide och sömntablettsmissbrukande kriminalinspektören Minami som får i uppdrag att lösa två brutala mord på unga kvinnor som har hittats döda i en Tokyo-park.

Och det är just när man ska försöka berätta om handlingen i ”Tokyo år noll” som man inser att Peaces romaner är allt annat än konventionella deckare. ”Tokyo år noll” använder, precis som hans Yorkshire ripper-kvartett, snarare en mordhistoria som en ursäkt för att beskriva en turbulent tid.

I det här fallet är det Japan och ett svårt sargat Tokyo exakt ett år efter kapitulationen i slutet av andra världskriget som egentligen spelar huvudrollen. Det är en stad där polisväsendet befinner sig i fullkomligt kaos. Ingen litar på någon annan. Alla låtsas som ingenting när kolleger och chefer har antagit omkomna personers identiteter för att undkomma krigsrätt och den allierade ockupationsmaktens undersökningar.

Den japanska sensommaren 1946 är en smått perfekt plattform för David Peaces så speciella och okonventionella språkbruk. Han fångar kallsvettig sömnlöshet, livrädda flackande blickar och klaustrofobi i ett rasande tempo. Ibland resulterar det i en egensinnig poesi, ibland i oändliga inre monologer. Det finns inga pauser, inget plats för vila. De ofta extremt korthuggna och exakta meningarna kan vara utmattande.

Ett myller av japanska efternamn på militärer, gärningsmän och korrumperade poliser är bitvis omöjliga att hålla isär. Jag kommer flera gånger på mig själv med att ha ett anteckningsblock och en penna liggandes bredvid boken för att inte tappa vissa av romanens trådar.

”Tokyo år noll” har likhetermed Dennis Lehanes svårt klaustrofobiska och suggestiva ”Shutter Island”, men kanske än mer med James Ellroys skam- och skuldtyngda ”Den svarta dahlian”. Skillnaden är att insatserna är högre när man ska ge sig in i David Peaces Tokyo – detta är för övrigt den första romanen i vad som ska bli en trilogi i japansk miljö. Peaces prosa och litterära ambitionsnivå är krävande, betydligt mer så i just ”Tokyo år noll” än i hans tidigare romaner, och ställer medvetet väldigt höga krav på läsaren och vår koncentrationsförmåga.

Det säger en hel del att boken innehåller både en pedagogisk karta över 1946 års centrala Tokyo samt en diger och högst nödvändig ordlista som en appendix till romanen.