Bokrecensioner

Ny huvudroll på Island

Bokrecensioner Artikeln publicerades

Isländske Arnaldur Indridason lämnar i sin nya bok sin manlige kriminalkommissarie för kvinnliga inspektören Elínborg. Ett byte som Per Erik Tell tycker om.

Islänningen Arnaldur Indridason har blivit flerfaldigt prisad för sina kriminalromaner från Island. Oftast har det varit kommissarien och spårhunden Erlendur Sveinsson som stått i fokus i den lilla gruppen av kriminalare.

Nu är det emellertid den kvinnliga kriminalinspektören Elínborg som spelar första fiolen, och Erlendur har, till läsarens fromma, skickats iväg till östra Island, där ingen riktigt vet var han är.

Jag som läsare saknar honom inte. Han började bli en patetisk figur i Wallanderklass, med sin slarviga livsföring och taskiga relation till dottern.

Elínborg har det inte heller helt enkelt på hemmaplan, men hennes familjeproblem är i jämförelse rätt simpla och vardagliga.



I "Mörka strömmar",som är Indridasons sjunde bok på svenska, handlar det om en man som har till hobby att droga ensamma kvinnor på krogen med Rohypnol, släpa hem och våldta dem. En verksamhet som får sitt slut då han hittas död, halvnaken, nyknullad, och med halsen avskuren i ett fint snitt. Dessutom med rester av Rohypnol i mun och svalg.

Det blir Elínborgs uppgift att lösa mordet, vilket hon till slut också gör. Hon följer den dödes fotspår bakåt i tiden, och letar efter motivet till dådet. Det är inte helt enkelt att få hjälp av den stora detektiven allmänheten, då gränsen för vem som är offer och vem som är förövare, blir suddig i konturerna.

Här finns en av bokens riktiga styrkor. Den tar upp ett svårt tema, men balanserar helskinnad ur det hela.

Det är, som vanligt, skickligt skrivet av Indridason. Nästan lite för perfekt och överraskningarna uteblir. Man vänder blad för att få veta vad som händer härnäst, men häpnas tyvärr knappast över det som avslöjas.



I boken noterarjag också att nya hjältinnan Elínborg har ett stort intresse för matlagning, och många – väldigt många – sidor blir ren och skär matlagningsporr.

Det har säkert sina anhängare, men jag tycker det är onödigt publikfrieri och även om det faktiskt finns en konstruerad spårkedja mot en tänkbar mördare i en alldeles speciell köksdoft, så tycker jag det blir på tok för mycket rena receptbeskrivningar, och genererar stoppblock i berättelsens tempo.