Bokrecensioner

På vandring med Söderberg

Bokrecensioner Artikeln publicerades

I höst har det kommit ut två titlar om den ständigt aktuelle Hjalmar Söderberg. Skribent Hans Holmberg har läst båda, och gläds över att den store författarens relation till Kristianstad inte är bortglömd.

Söderbergsälskarna, och de är många, har länge nog fått nöja sig med löften om att de första volymerna i nyutgåvan av hans samlade verk var på väg. Tröstande sig med detta har de kunnat vila blickarna på en elegant herre, klädd som sekelskiftesflanören borde vara. Det är den färdiga skulpturen av Peter Linde utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm som kommit på plats.

Ytterligare ett fenomenskall nämnas. Det är en nyutgiven biografi av Bo Bergman som fräschats upp och kompletterats med brev, utgiven i samverkan med Svenska Akademien om vad den kallar minnesord. Den kom ut 1950, och bär knappast spår av den moderna Söderbergsforskningen, med dess tyngdpunkt på texterna. Vissa gamla förlegade teser står ograverat kvar, till exempel den om Söderbergs Banginfluerade impressionism.

Viktiga huvudlinjer i Söderbergs verk dras upp, som den om hans novellistik. Den har sin upprinnelse i läsning på ett trist hyresrum i Kristianstad, framför allt av Maupassant och når fulländningen med ”Pälsen”, väl hemkommen till Stockholm. Den ingår i ”Historietter”, den bästa novellsamlingen i hans produktion. Så fortsätter Bergman en kronologisk textlinje utan att utanför sina egna ramar komma med något nytt. Förordet av Lotta Lotass är mer engagerande.

Svensk novellistik harnågra toppar som jag läser om och om igen. De är skrivna av Hjalmar Söderberg. Tänk efter och följande tror jag du väljer mellan, nämligen ”En herrelös hund”, ”En kopp te”, ”Tuschritningen” och den ovan nämnda ”Pälsen”. Själv kallade Söderberg sina noveller omväxlande för historietter, noveller och preludier utan att därför göra en stor åtskillnad. Så menar i varje fall författaren till en högst läsvärd bok, ”Tankens konst” av Olle Thörnvall.

Han kallar själv sitt verk för en essä om Hjalmar Söderbergs noveller och det kan vara bra att hålla i minnet, när man går i följe med författaren i Söderbergs spår. Och tar del av filtrerade Söderberska ursprungstankar.

Positivt överraskad blir man av vilken vikt författaren tillmäter de fyra månadernas vistelse i Kristianstad. Ett särskilt nöje är det att läsa om Frimurarehotellet som en Söderbergsmiljö. Viktigast är naturligtvis att ta del av Thörnvalls karakteristiker av Söderbergs egenart och placering i det litteraturhistoriska fältet där Maupassant och Herman Bang vanemässigt brukar sättas främst. Men så inte Thörnvall som ser Bangs impressionistiska prosa som egentligen något alltför ryckigt och nervöst för Söderbergs lugna temperament.

Söderberg var en utsöktStockholmsskildrare och med särskild sakkunskap vandrar de två herrarna i huvudstaden.