Bokrecensioner

Samtal i väntan på någon

Bokrecensioner

”Någon där?” är den frågande titeln på Magnus Hedlunds nya roman. Författare och kulturskribent Elisabet Norin läser en underhållande författare, som både roar och oroar i en dialog kring berättande, sanning och lögn och behovet av litteratur.

Artikeln publicerades 11 maj 2012.

”Någon där?” heter Magnus Hedlunds nya bok – en berättigad fråga i dessa dagar när allt fler verkar drömma om att bli bestsellerförfattare medan de flesta författare aldrig blir det: ”400 ex sålda av 1000 tryckta” som författaren skriver.

Trots en omfattande produktion sedan debuten 1967 kan nog inte Hedlund räknas till den förra gruppen.

Men okej, nu vänder vi på det, tycker jag: Kära läsare, det här är en förbålt rolig författare som du förtjänar att läsa, du vill ju dra på smilbanden!

”Någon där?” är en nättliten bok, ett samtal mellan två personer, den ena författare, den andra doktorand i litteraturvetenskap. Eller snarare är det en intervju, där doktoranden ställer sina underdånigt klassiska frågor till författaren: ”Kan man leva på det?” och ”Är det din fru som gör omslagen till alla dina böcker?”.

Varje svar blir en sorts fiktion där författaren hittar på allt eftersom, medan han också talar om berättelsen och dikten och om författaren som äter bulle och dricker kaffe inför en uppläsning utanför Visby, ty det hela utspelar sig på Gotland. Varje fråga genererar ett nytt påhitt och så småningom kommer man in på frågan om vad som är sanning och vad som är lögn.

Men nånstans tröttnar författaren, är min tolkning, och då kommer vändpunkten. Författaren börjar fråga ut intervjuaren. Vilket i sin tur blir en flört, eller gestaltning, av idén om läsaren som medskapare och uttolkare av texten. Den tjatiga doktoranden (symbol för den som försöker leva på författaren?) med sina frågor tvingas in i en ny roll.

Tonfallet iintervjun/samtalet får mig att associera till absurda pjäser som ”I väntan på Godot” (Beckett) eller på texter av Ionesco eller, för all del, Dario Fo. Utan tvekan skulle också Hedlunds ”Någon där?” kunna sättas upp som berättarteater med två skådespelare. Ett tips till alla teatergrupper!

Den melankoliska ironin får läsaren att skrocka förtjust. Det oväntade är inte bara roligt, klurigheterna ger oss något att fundera över.

Det finns ett drag av klassisk vit clown över författaren i historien, kanske också över författaren av den här boken: han som vitsminkad håller masken (!) medan han roar sin publik.

Men är det någon där?