Bokrecensioner

Språket är hans hemmahamn

René Vázquez Díaz reser från plats till plats. Men hans verkliga hemland är språket, alla språken… Jan Hoff har läst den självbiografiska ”Städer vid havet”.

Bokrecensioner
Vázquez Díaz kan ses på lördag under Bokfestivalen. Foto: Anders Wiklund SCANPIX
Foto:

Uppbrott. Kulturbyten. Kvinnor. Sådana saker präglade den unge René Vázquez Díaz liv. Han växte upp på Kuba, en plats som exempelvis Hemingway och Afzelius gav sig iväg till för att få viktiga exotistiska intryck – kickar i skaparprocessen.

Vázquez Díaz gjorde paradoxalt nog nästan den motsatta resan, från ett kramigt Karibien till en neurotisk Nord. Men för honom var det det som var det annorlunda och spännande. Kanske. Det var ju mycket slumparnas vågor också som kastade upp honom på olika stränder.

Redan från början ville Vázquez Díaz bli författare. Fast i det socialistiska hemlandet ansågs det viktigare för samhällsutvecklingen att begåvade ungdomar blev ingenjörer och liknande nyttiga yrken. Han skickas som nittonåring till Polen för att studera. Han trasslar till det för sig, han musicerar istället för att plugga och hans fruntimmersaffärer gör att han riskerar att blir tillbakaskickad till Kuba och sockerrören. En dag fattar han sitt beslut: han flyr till Sverige. Hamnar i Malmö mitt i vintern. Eftersom han är fiffig löser det sig snart med jobb och vänner. Snart även med fler fruntimmer. I Malmö, såväl som under en omtumlande resa till släktingar i USA, träffar han en rad udda existenser. Både sådana som har farit illa och sådan som gjort andra illa.

”Städer vid havet” är en självbiografisk saga om en relativt sorglös äventyrare. Vars upptåg stundtals leder in honom i trubbel. För det mesta är han dock fantastiskt duktig på allt han företar sig. Bra betyg när han pluggar och när han vid ett tillfälle skickas till sockerrörsfältet blir han nästan omedelbart uttagen till arbetsledare för att han jobbar så flitigt och uthålligt. Han erövrar kvinnor och lär sig polska och svenska med samma, nästan sömngångaraktiga, lätthet. Ibland är han fräck och lurig, stundtals rentav kriminell. Men han lyckas för det mesta snacka sig ur de knipor han försätter sig i.

Vázquez Díaz berättar med gott humör. Det blir närmast en pikareskliknande roman av denna skildring av början av hans livsresa. Han är nog mer av en antihjälte än en idealist. En överlevare mot alla odds. Det är tur att han ställt sig i litteraturens tjänst.

Mer läsning:

Vázquez Díaz, ”Oliktänkaren” (om Artur Lundkvist).

Andra intressanta självbiografiska projekt:

Lundgren, ”Myggor och tigrar”

Gärdenfors: ”Simons 120 dagar”