Bokrecensioner

Stort som smått i hembygden

Bokrecensioner Artikeln publicerades

En operastjärna, en hängiven lärare i Kiaby och kommunsammanslagningarna. Det är tre ämnen som Sune Johannesson möter i två aktuella böcker från hembygden.

Så lika, så olika. De två aktuella årsskrifterna från Kristianstadstrakterna som Gamla Christianstad och Villands härads Hembygdsförening nyligen har gett ut har samma mål, att berätta om det som varit och att göra det genom rik lokal kunskap och ett stort engagemang.

Ändå. Där Gamla Christianstad mer lyfter blicken och fokuserar på större skeenden, på kända personer och byggnader, riktar Villands härad blicken mot jorden, mot de som brukat den och vandrat på hembygdens stigar.

Båda behövs, både nu och för framtiden. Ingen annan gör deras jobb.

I Villands härads årsbokläser jag med intresse om banvakter, Kiaby skola, brännvinskungen L O Smith och om Ripafältet. Men också personliga minnesberättelser, där jag speciellt fastnar för Inga-Britt Franssons om sina ensligt boende farföräldrar Per och Johanna Bengtsson på Bokelid, nordväst om Balsberget. Hon minns sina besök hos ett par som lät det moderna samhället växa fram i fred. De hade det ju bra på sin gård, utan ström och telefon.

Berättelsen är kärleksfull, varm och nära med gott om vackra bilder.

Härlig är också redogörelsen för bildandet av Horna IF 1938, där mer än hälften av den första klubbkassan satsades på en fotboll. En boll. När den gick sönder fick de låna för att köpa en ny.

I Gamla Christianstadberättas om en annan förening som somnat in, Kristianstadsflickorna. Deras hemmaplan var Stockholm, från bildandet 1945 till 2000-talets avveckling. Föreningen var en samlingsplats för tidigare elever vid Kristianstads Elementärläroverk.

Glad blir jag också över Mats Petterssons berättelse om bröderna Krook, starka profiler inom brottningsverksamheten. En annan profil var den firade operasångerskan Davida Hesse-Lilienberg, som avbröt sin karriär för att gifta sig och flytta med sin man, häradshövding Erik Lilienberg, till Kristianstad. Hit kom hon 1917. Efter en karriär i främst Stockholm kom hon att göra sitt sista framträdande elva år senare, i Trefaldighetskyrkan.

Det är Thorsten Andersson som skriver. Han träffade henne till och med och minns såväl henne, som huset. Det är en mycket fin och kunnig text.

I övrigt lär jag mig bland annat mer om Norringarna, barnrikehusen och bildandet av och utvecklingen inom Kristianstads kommun.