Slottet får djärvare färg

Doften av nymålat, fast en mild och mjuk doft, sipprar ut från den halvstängda dörren. Där inne, bakom de antika dörrarna är det kalt. Tre målare håller som bäst på att piffa till matsalen, som ärligt talat var ganska solkig och nedgången. Stearinljusen som är ett måste i detta dragiga slott har sotat ner tak och väggar.

Matsalen är inhyst i en av de äldre delarna av slottet. De tjocka ytterväggarna är från 1200-talet, men inuti har generationer av slottets invånare målat och byggt om, rivit väggar, satt upp väggar. Anders Hervius, en av de nuvarande arrendatorerna, tror att matsalen använts som servicedel till våningen ovanför liksom till gårdskontor.



– Slottet har ju haft många skepnader. Kloster, danskt herresäte, överstebostad och kungligt sommarslott. Det är klart att det sätter sin prägel.

Därför är det svårt att restaurera matsalen till dess forna glans. Man vet inte riktigt vilken tid man ska rikta in sig på. Till sin hjälp har man tagit den danske arkitekten och restaureraren Ole Drachmann.

Han har letat efter färger, linolje förstås, som passar. Han har sagt sitt om vilket material som ska användas, och vad som inte får förekomma. En gammal takstuckatur i papier-maché ligger slängd i en fönstersmyg. Den ska bli ersatt av nytillverkade, mer strikta ringar. Samtliga en kopia av den äldsta som sitter i matsalens första rum.

Hur återför man då en matsal, som renoverats, lappats och lagats, till dess forna glans som bestämts till mitten av 1800-talet.

– Vi har tagit bort all tretex som satt i tak och gipsplattorna på väggarna, beskriver Lars Persson på Svevia AB.

Väggarna har sedan putsats upp där det behövts.

På en vägg har man trots allt satt upp en skiva, för att visa den skatt man fann: en grön tapet från 1800-talets början med guldigt mönster. En bit av tapeten kikar nu fram som en tavla i ett av rummen.



– Färgerna är specialbeställda från England, det är emulsionsfärger med fina namn. Castlegrey, läster Lars Persson från den lilla provburken.

Han förklarar att färgen ska strykas med pensel, inte rollas på, för att få rätt struktur. Färgerna är fylliga, talar ett färgstarkt språk. Bara snickerierna blir vita. De har skrapats ner i nio lager, som visar att de främst har varit grå eller ljust blå.

Spacklet, det består av lin och klister. Inga syntetiska material är välkomna, bort med latex och silikon. Men även om det är kalkbruk som gäller, så är det inte äkta gammaldags – inget hästtagel i med andra ord. Andra moderniteter döljs, alla ledningar har frästs in och blir osynliga.



– Vi hoppas förstås att gästerna ska uppskatta omgörningen även om den försiktigare färgsättningen nu blivit mycket djärvare, säger Anders Hervius.