Nu leker livet för öringen

Det är verkligen höst i luften och vintern gläntar på dörren. En stor del av de rödgula löven har redan valt att lämna sina grenar. En korp lättar kraxande från ett träd och styr ut över ängsmarkerna, bakom ett buskage på den bruna åkern hörs det skrällande höck-höck-lätet från en fasantupp och Skräbeån slingrar sig fram i sin tidlösa dans. Några smålöv kommer flytande och vid ett par stenar strömmar vattnet till. Annars är det lugnt. I alla fall ovanför vattenytan.

Plötsligt rör sig svarta skuggor ut över den stenfyllda åbädden. En, två, ja flera mörka nästan meterlånga fiskar ställer sig mer eller mindre helt stilla i strömmen. En öring simmar upp intill en annan och de ser ut ha funnit varann. När ytterligare en fisk stöter till slutar den sekvensen med plaskande stjärtfenor och öringar som tillfälligt ger sig ut på djupare och mörka vatten.

I början på 1990-talet odlades fisk i Nymölla som sedan sattes ut i Skräbeån. 3 000 öringar sattes ut och det gav bra resultat, till att börja med, men snart blev det sjukdomar på fisken och den försvann nästan helt. Sedan ett decennium tillbaka används en annan metod.

– Vi började göra i ordning lekbottnarna för snart tio år sedan. Vi har gjort sex olika projekt i ån så här långt, säger Christer Wickander på Skräbeåns fiskevårdsförening.

Föreningen har restaurerat fyra olika platser i Skräbeån mellan bron vid E 22 och Nymölla kvarn. Det rör sig om ställen där ån har lite fall och där det är fart på vattnet. Det är två typer av ombyggnader.

– Senast gjorde vi lekbottnar, men tidigare har vi lagt ut större sten som är så kallade uppväxtområden. När ynglen kläcks måste de kunna backa ned lite och ställa sig bakom en sten.

Jobbet med att restaurera de igenslammade lekplatserna i Skräbeån har visat sig fungera.

– Det har gett jättebra resultat. Det vandrar förmodligen ut mer öring i dag än när vi satte ut fisk i början av 1990-talet.

Efter ett par år i Skräbeån ger sig öringen ut i havet och där stannar den och växer till sig i upp till under några år för att sedan återvända till sina födelseplatser för att leka.

– Till slut har man ett antal generationer som kommer tillbaka år efter år och där börjar vi hamna nu. Vi ser att det går upp mer och mer fisk varje år, säger Christer Wickander.

Nästa projekt för Skräbeåns fiskevårdsförening blir att restaurera vattnet vid den gamla kvarnen i Bro-mölla. Detta blir dock troligen inte aktuellt förrän om två år.