Hästjobbet är ett hantverk

– När jag var 15 år vann jag en affisch i tidningen Ponnybilderna. När affischen aldrig kom skickade jag ett brev till tidningen där jag klottrat arga hästar i marginalerna. Jag fick då en förfrågan om att göra en serie i tidningen och Mulle kom till. Sedan dess har jag aldrig haft något annat arbete, säger Lena Furberg.

Ponnybilderna lades ned och den tjocka lilla ponnyn blev flaggskeppet i konkurrerande serietidningen Min Häst.
På så sätt har karikatyren blivit känd för flera generationer hästtjejer i Norden, Holland och Tyskland. I dag är Mulle långt i från Lena Furbergs enda seriekaraktär.

De första serierna hon gjorde handlade om vildhästar eftersom hon gjorde allt för att undvika att teckna människor. Rädslan för människor övervanns dock och på ritbordet i hemmet i Ivetofta ligger just nu serieföljetongen "Freddie på Firefoot Farm". Den liksom de flesta andra av hennes serier återknyter på ett eller annat sätt till hennes eget liv.

– Jag har bott i England och älskar den gamla engelska stilen som jag nu använder i serien om Freddie, säger hon och drar med pennan över pappret som hon doppat i tusch.
Lena Furberg är född i Västerbotten, men har förutom i England, även bott i USA.

Till Bromölla kom hon för några år sedan då hennes man fick nog av de kalla vintrarna i norr. Sitt arbete har hon tagit med sig överallt och liksom att den engelska miljön påverkat hennes tecknande sätter nu även Bromölla sin prägel på serierna.

– Naturen är helt annorlunda här. Här finns ekar och bokskogar vars runda former jag gillar att använda mig av.

Berättelsen kommer samtidigt som hon tecknar men texterna skickar hon till förlaget som sedan lägger på dem i efterhand. Färglägger serierna gör till viss del hennes man resten görs även det av förlaget.

– Egentligen skulle jag kunna göra allt själv. Det hade varit bättre för då hade jag ägt hela serien och själv kunnat bestämma över dem. Men jag har inte tekniken som behövs. Nu kontrollerar jag dem iallafall innan de publiceras. Det gjorde jag inte förr. Då färglades de i Argentina där fel då och då uppstod. Till exempel förstod de inte att hästarna jag då ritat stod i snö. I stället färglade de med brunt så det såg ut som om de stod i lera upp till knäna.
Förutom att göra serier illustrerar hon böcker och drömmer dessutom om att måla men tiden räcker inte till. Hennes serier som alla riktar sig till barn tar tid. Beroende på detaljerna hinner hon med två till fyra tidningssidor per dag.

Hon har aldrig gjort några serier för vuxna och säger sig aldrig heller försöka göra det. I en tid då det blir allt svårare för serietecknare menar hon att det är just hennes speciella genre som har hållit henne kvar i branschen. Hon föredrar kontakten hon har med alla barn och känner ett ansvar gentemot dem.

– Jag vill inte slarva när jag vet att de köper tidningarna och studerar varje ruta i detalj. Det viktigaste är att historierna är positiva. Helst lägger jag in någon lärdom i mina historier också men det får absolut inte vara pekpinnar, säger hon.