Gravkapellet i Blistorp invigdes 1804

Bromölla Artikeln publicerades

BLISTORP. I slutet av 1700-talet var han Kristianstads kanske mest penningstinne man, Valentin Textorius, men skogen lockade honom till Västanåbergets fot. Kristianstadsbladet har besökt hans gravkapell i den slumrande byn Blistorp.

Blistorp står det med röda bokstäver på en gul skylt vid väg 116 strax norr om Näsum. Därifrån leder en till synes oändligt lång grusväg västerut i kringelkrokar, genom stora bokskogar, längs mossbeklädda, välbevarade stengärdsgårdar, förbi enorma myrstackar och kostigar modell större med fantasifulla namn som Väg 1 och Väg 2 innan ett grönskande kulturlandskap öppnar upp sig framför vindrutan: Blistorpsdalen. Söderut hägrar den lilla Blistorpasjön, runtomkring ligger välbevarade 1800-tals gårdar med röda, brädfodrade boningshus som vilar på kraftiga stengrunder. – Hit kom Valentin Textorius och hans maka Dorothea för den fina bokskogens skull på 1700-talet. Textorius var köpman och fabrikör av pottaska. Han ägde dessutom halva Kristianstad. Pottaskan lät han forsla till sin brigg i Åhus hamn, sedan skeppades den vidare till England och Tyskland. Makarna tyckte om landskapet här uppe så mycket att de lät bygga ett gravkapell. Det invigdes 1804 av prosten Öller från Näsum, berättar Torsten Olsson som bor granne och förvarar nyckeln till nämnda kapell. Kapellet är korsformigt och dess metertjocka väggar består av rejäla gråstenar med vackert vitkalkade fogar emellan. Även insidan går i vitt. Torsten Olsson berättar att kyrkan låter kalka om väggarna med jämna mellanrum, si så där vart tionde år. Precis innanför de rejäla träportarna hänger två siluettbilder där makarna Textorius har avbildats under en rofylld afton, han rökandes en vattenpipa, hon läsandes en bok. Mitt för portarna, i kapellets kor, står två bastanta ekkistor sida vid sida med stoftet av dem båda. Torsten Olsson berättar att i varje kista finns det ytterligare tre kistor, en av glas, en av zink och en av bly. Men att makarna hade mycket makt en gång i tiden vittnar inte bara kapellet om, det gör även deras herrgård som sedermera flyttades från Blistorp till Klagstorp. Faktum är att de, när det begav sig, ägde byarna Blistorp och Oretorp. Framställningen av pottaska, ett äldre namn för kaliumkarbonat, som användes vid tillverkningen av glas, tvål, såpa och läkemedel var med andra ord en synnerligen inkomstbringande verksamhet. Över makarnas ekkistor hänger, i tur och ordning från vänster, tavlor föreställande Valentins far, Valentin, Dorotheas far, Dorothea och Dorotheas farbror. Att släkten Witte, så löd Dorotheas flicknamn, kan tyckas överrepresenterad på väggarna i kapellet beror sannolikt på att Dorothea gick hädan 24 år efter sin make, år 1836. Därmed hade hon sannolikt mer att säga till om gällande utsmyckningen av kapellet än han, spekulerar Torsten Olsson. magnus.grunnon @kristianstadsbladet.se