Slut i rutan för revyn

– Jag tycker synd om pågastackaren, fast jag inte är sosse. Vad han än gjorde blev det fel, säger Staffan Andreasson som spelade Håkan Juholt i årets nyårsrevy.

Framför en spegel förvandlas han till den före detta socialdemokratiska partiledaren. Precis som partikamraterna tog emot beskedet med blandade känslor, är det med blandade känslor som revyensemblen förbereder säsongens sista föreställning. När ridån går ner väntar vardagen igen.

– Nästa lördag kommer jag att känna ”vad fan ska jag göra nu?”. Det är en blandning av vemod och tomhet, samtidigt som det känns skönt, säger Staffan Andreasson, till vardags fritidspedagog.

Ute vid elevskåpen bakom scenen på Bokelundsskolan puttrar en ensam kaffebryggare på ett bord. Vid sidan om står plastflaskor med kolsyrat vatten och några kantstötta porslins- muggar. På ett annat bord ligger några programblad prydligt och väntar på publiken. Kvällens extraföreställning är den enda som inte är utsåld sedan premiären den 5 januari.

Adrenalinet pumpar

– Vi har sålt fler biljetter än i fjol, så vi är jättenöjda, säger Jörgen Johansson, vice ordförande i Sölvesborgsrevyn on stage.

Han medverkar själv för sjunde gången och vet vad sista kvällen med gänget innebär.

– Det var värre de första åren. Då kände man verkligen ångest när det var slut, för man har levt väldigt intensivt med detta, men man får lite rutin med åren, säger han.

Till vardags jobbar hans som personlig assistent, men det är på revyscenen han trivs bäst.

– Det här är det roligaste jag någonsin gjort, just känslan när man möter publiken, responsen, glädjen. Gensvaret gör att man känner adrenalinet pumpa, säger han.

Sten-Inge Henningsson är bara med för andra året, men har också han fått mersmak.

– Det är livet detta. Är man född tok får man vara det, säger han och blundar när Jennifer Jensen bättrar på hans smink.

Just sminket bidrar kanske inte till mersmaken.

– Jag brukar säga ”tack gode gud att jag är skapt som pojk”, säger han.

Kontrast till vardagen

– Ah, såna inre drömmar du har och ändå måste du låtsas som att du inte tycker om det, säger Anneli Rampre som sminkar sig själv.

Årets revy är hennes elfte och för henne betyder de en kontrast till vardagen inom industrin.

– Man får vara lite glamorös. Det är beroendeframkallande, säger hon och synar sig själv i spegeln.

Spindeln i nätet i revyn är ordföranden Gun Persson, en av grundarna. Hon håller i alla trådar och sköter om de medverkande som en mor. Ena stunden är hon här, andra där, och hon fasar alltid litegrann inför sista föreställningen.

– Det är alltid tufft, det är separationsångest. Man är så sammansvetsade, som en familj, säger hon.

Utan att lova något säkert avslöjar hon att hon redan har börjat tänka på nästa nyårsrevy, men vad den skulle kunna innehålla håller hon inne med tills vidare.

– Det har inte hänt så mycket det här året, förutom det här med Juholt. Det kan bli många fadäser än, säger hon.

Jennifer Jensen, Rasema Perviz och Madeleine Kjellberg i mitten.Foto: Tommy Svensson