David Andersson

Sanningen om Baltikum

David Andersson Artikeln publicerades

I augusti 1991 blev Estland, Lettland och Litauen självständiga. Den 16 september samma år hölls det 79:e och sista måndagsmötet i Stockholm till stöd för Baltikum. Måndagsrörelsen hade startats av moderater och folkpartister. Till en början hade skepsisen varit stor.

Men nu när länderna hade blivit fria – och till med erkänts av Ryssland – ville många hylla dem. På det sista måndagsmötet talade Pierre Schori (S). Han vände sig till initiativtagarna för Måndagsrörelsen och sade: ”Det är alltid roligt att få sällskap på barrikaderna!” I sin memoarbok Ett liv för Baltikum (Timbro 2002) beskriver Andres Küng hur han var tvungen att hålla för munnen för att det inte skulle synas hur han skrattade åt Schoris uttalande: ”De flesta närvarande var nog medvetna om socialdemokraternas och Schoris egen kallsinnighet till balterna och deras frihetskamp förr om åren.” Redan 1945 talade utrikesminister Östen Undén om den ”bristande politiska mogenheten” hos balterna. I september 1989 sade Schori att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. I november samma år gjorde utrikesminister Sten Andersson sitt beryktade uttalande: ”Estland är inte ockuperat.” En del försök har senare gjorts för att bortförklara Anderssons uttalande. Det har sagts att han skulle ha menat att landet var annekterat snarare än ockuperat. Men det var alltså bara ett av många uttalanden som visade på den skepsis mot de baltiska frihetssträvandena som fanns hos Socialdemokraterna. Några dagar efter Estlands-uttalandet sade Andersson att bara ”en minoritet” i Baltikum ville ha full självständighet.

Det hade varit klädsamt om Schori i efterhand bett om ursäkt för sin hållning. Men häromdagen gjorde han ett nytt försök att blanda bort korten. I en artikel i Expressen påstod han att det funnits en enighet i riksdagen om Baltikumpolitiken.

Den som vill ha en mer korrekt historieskrivning har anledning att läsa Andres Küngs nämnda bok. Ingen i Sverige gjorde mer för att främja Baltikums sak än Küng, vars föräldrar flytt från Estland. Redan 1971 utkom han med boken Estland – en studie i imperialism. Och tillsammans med Gunnar Hökmark, Håkan Holmberg och Peeter Luksep grundade han Måndagsrörelsen.

Küng var en flyhänt skribent, som skrev otaliga böcker och artiklar om skilda ämnen. Men det var ingen tvekan om att han kände mer för Baltikums sak än för något annat. Han beskrev ländernas frigörelse som det ”kanske viktigaste målet med mitt liv”.

Tyvärr avled Küng strax efter att han publicerat sina memoarer, endast 57 år gammal. När vi nu firar att det gått 20 år sedan Baltikums frigörelse finns det skäl att minnas Küngs insatser.

David Anderssonär författare, och redaktör på tidskriften Axess.