Agera eller stagnera?
Det var tydligen svårt att svälja för en del. Nättroll presenterade olika konspirationsteorier, och både i etablerad media och i sociala medier fanns det en hel del, också inom olika klimat- och omställningsrörelsen, som på besserwisservis påpekade Gretas naivitet.
I en större svensk omställningsgrupp på Facebook avfärdar flera av medlemmarna hela den globala klimatmanifestationen den 15 mars som simpel och nyttolös plakataktivism. I Kristianstadsbladet presenterades en ledare med rubriken ”Sura tonåringar med plakat räddar inte vårt klimat”.
Förutom att båda exemplen förenas i att de på ett reducerande sätt utgår från att demonstrationerna är det enda sätt dessa ungdomar engagerar sig på, så har de också något annat gemensamt. Deras eget engagemang i frågan begränsar sig till att endast omfatta en massa tyckande. Och att påpeka det andra inte gör. Det andra gör fel. Det andra inte kan, inte förstår. Det är ett klassiskt sätt att stärka den egna självbilden – att fästa uppmärksamheten på andras tillkortakommanden.
Men om vi nu skulle vända blicken mot dessa människor, istället för att ständigt syna de som faktiskt gör någonting. På vilka sätt bidrar de till en lösning? Hur visar de vägen framåt, tar ansvar, backar de generationer som kommer få leva med konsekvenserna av föregående generationers frossande? Vad gör de istället för att göra det som andra gör fel?
Och vilkas ord, handlingar och exempel bör vi andra följa, nu när tiden rinner oss ur händerna? Är det de som inget vill, inget gör och som har stagnerat i negativitet? Eller är det de som vägrar apatin och istället på ett konstruktivt sätt försöker kanalisera oron, ångesten och vetskapen om att hela vår existens är hotad? Det är stor skillnad på att vara en person som är för något, vill något, och att vara en person som enbart reagerar mot något. Det ena leder någonstans, det andra inte.
Den 15 mars visade 1,4 miljoner människor världen över att de delar Gretas syn på samtiden och framtiden. Trots försöken att reducera henne till en ovetande och naiv tonåring så är bilden som har fastnat av henne en helt annan. Hon framstår som modig och principfast, en som står upp för sina ideal, som är oerhört påläst och inte minst lösningsfokuserad. Hon har blivit en förebild. Hon har hittat ett sätt som ger unga människor en möjlighet att göra sina röster hörda.
För vilka möjligheter har egentligen unga utan rösträtt att nå fram till de som besitter makten att genomföra de förändringar som krävs? Inte alls många. Men ändå har de hittat ett sätt. En ensam tjej hittade ett sätt. Det är ett exempel att följa. Att hylla och lyfta upp. Inte att kritisera och trycka ner.
Kjerstin Jonsson
förälder till klimatkämpar
Carolin Dahlman, politisk redaktör på Kristianstadsbladet, svarar:
Allt engagemang ska hyllas och jag har verkligen inte tryckt ner någon. Däremot behövs det lite vett och sans kring detta. Det är viktigt att barnen förstår att vuxna faktiskt har funderat över de här problemen en och annan gång och försöker finna lösningar; det var inte Thunberg som upptäckte den globala uppvärmningen.
Dock är det inte alldeles enkelt, för som alltid i politiken finns det målkonflikter och man kan inte trycka på en knapp och fixa allt. Jag vill än en gång påpeka att världen behöver smarta sätt att transportera varor eller värma och lysa upp våra hem, och att detta kräver större insatser än att reagera, protestera och demonstrera. Vi lurar de unga om vi får dem att tro att plakaten räcker, för det gör de inte.
Om andra vill förneka klimatförändringar eller framställa Thunberg som ovetande får det stå för dem.
