Allas rätt att funka olika
Jag jobbar på Riksgymnasiet i Kristianstad, en skola för elever med svåra rörelsehinder. Alla våra elever har en eller flera funktionsvariationer. Det kan vara ryggmärgsbråck, CP-skada eller muskelsjukdomar och ibland i kombination med synnedsättningar eller andra funktionsvariationer. Det innebär att de har mer speciella behov än många andra. De behöver kanske rullstol, talhjälpmedel, assistans, skrivhjälp, punktskrift, rullator, sjukgymnastik, m.m. När vi hörde om Musikhjälpens tema för i år bestämde vi oss för att bidra på något sätt. Vi gjorde därför en porträttserie med inspiration av "We have a dream" och lade ut bilderna på Musikhjälpens Traderasida. En del av eleverna var lite fundersamma kring varför någon skulle vilja köpa porträtt av just dem och det var väl med viss bävan som jag lade ut alla annonserna. Idag vet vi att auktionerna gick fantastiskt bra och vi lyckades bidra med 5115 kronor till insamlingen. Det är inte bara släktingar som köpt porträtten utan även människor som velat bidra och som har hjärtan som klappar lite extra för den här gruppen av människor. En del köpare har skrivit till mig att de själva har söner och döttrar med funktionsvariationer och att det därför kändes extra viktigt.
Nu till själva betraktelsen. Jag mailade till Kristianstadsbladet, Radio Kristianstad och Musikhjälpen för att kanske få lite extra publicitet till auktionerna under den veckan som insamlingen pågick. Svaret från Musikhjälpen var att de inte kunde lova något eftersom det var så många som hörde av sig men att vi gärna kunde åka ner till Lund och vinka till glasburen. Det gjorde vi också. Jag trodde att kameran kanske skulle riktas en del mot oss när en grupp på fyra permobiler och sju rullstolar dök upp på torget men vi blev utkonkurrerade av en jättegullig förskoleklass. Radio Kristianstad och Kristianstadsbladet hörde inte av sig alls efter att ha fått mina mail. Jag antar att de har samma ursäkt, nämligen att det är så många som vill ha uppmärksamhet. Det förstår jag, jag vill bara säga att den här gruppen människor har ganska svårt för att göra sig synliga.
För att ge en kontrast till det här så räcker det att Idol-Sebastian säger från scenen att han har släktingar i stan för att det ska bli en rubrik av det. Jag vågar göra den här jämförelsen eftersom jag själv är en av de där släktingarna. Vi är givetvis superstolta över Sebastian och tycker att det är jätteroligt att han vann Idol. I sanningens namn så kändes det faktiskt lite speciellt att öppna tidningen och se att journalisten fokuserat en smula på släkten.
Jag vill med det här inlägget inte säga att det är fel att ge Idolvinnare och deras släktingar lite uppmärksamhet. Jag vill snarare be alla därute att ge lite extra uppmärksamhet åt dem som vi kanske inte alltid ser.
Veronica Rosvall
Riksgymnasiet
