Amnestys krav är rimliga och rättvisa

Grundprincipen är att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna omfattar alla människor. De är med andra ord inte kopplade till medborgarskap eller uppehållsrätt. Det finns en tendens att tala om skattebetalare som rättighetsbärare i första taget, ett argument som brister. Rättigheterna är inte i första hand till för de som redan har det gott nog i samhället att kunna arbeta (och därmed betala skatt), ha tak över huvudet och mat på bordet. Mänskliga rättigheter får man per automatik genom att födas till livet som människa, oavsett om man kan göra anspråk på dessa eller inte. Det finns här en viktig distinktion att ta hänsyn till. De kallas mänskliga rättigheter och inte privilegier för att de är beständiga och inte något som kan tas ifrån en.

Vid kränkning av de mänskliga rättigheterna är det i första taget den aktuella statens ansvar att se till att utsatta grupper får upprättelse. Det faktum att mänskliga rättigheter är en världsomfattande och mellanstatlig angelägenhet berättigar dock för andra stater att gripa in. Det kan handla om att försöka påverka situationen i andra länder men även mer direkta åtgärder för de utsatta i samhället. Stater är skyldighetsbärare medan individer är rättighetsbärare. Det är endast stater, i detta fall den svenska offentliga verksamheten, som internationellt kan ställas till svars för brott mot de mänskliga rättigheterna. Du som enskild individ är dock även skyldighetsbärare på så sätt att du är skyldig att respektera andra människors fundamentala rättigheter.

De mänskliga rättigheterna bör kanske i första hand riktas till de mest utsatta i vårt samhälle vars grundläggande mänskliga rättigheter ständigt förnekas. Att hävda att var och en har ansvar för att sköta sitt eget uppehälle visar ingenting annat än ytterst liten förståelse för och insikt i våra olika förutsättningars betydelse. Vad det kanske bekräftar är att den privilegierade ofta är blind för sina egna privilegier. Med diskursen om ”mitt och ditt” stänger man ute de mest utsatta i samhället och bidrar på så sätt till ökad ojämlikhet. Det är inte att värna om de mänskliga rättigheterna, utan snarare ett sätt att motarbeta dem. Att födas med olika förutsättningar är inte, och ska inte vara, vara synonymt med att födas med olika rättigheter.

Förverkligandet av människors mänskliga rättigheter kan ses som ett ouppnåeligt och önsketänkande för individer som betraktar sig som realister. Aldrig har människorättsaktivister hävdat att lösningen är enkel. Det är en långdragen process att förverkliga mänskliga rättigheter och det angår oss alla.

Caroline Maghi