Inget talar för att vi ska kunna bomba fram säkerhet eller demokrati

Det går inte att överge det man aldrig stött.

De hävdar att jag inte tänker på de libyer som genom åren förföljts, torterats eller dödats av regimen.

Jag vet inte vad handelsminister Ewa Björling tänkte på när hon var nere i Tripoli förra året och försökte sälja krigsmateriel.

Jag vet inte heller vad den borgliga regeringen på åttiotalet som utbildade libyska officerare i Växjö tänkte på.

Slog man ett slag för förtryck och antisemitism, tänkte man på den förföljda oppositionen eller var man bara girig?

Det är skönt att den svenska högern nu äntligen övergett regimen i Tripoli.

Men i stället för att be om ursäkt för tidigare synder har Hans Wallmark valt att gå till offensiven.

I det senaste inlägget försöker Hans Wallmark och Anders Hansson skuldbelägga alla som är emot ett svenskt deltagande i kriget i Libyen.

Till detta använder de en argumentation som är falsk som en tvåkrona.

Först ställer man läsarna inför ett falskt dilemma: är man emot att Sverige deltar i kriget så måste man vara för Khadaffi.

Det här var ett av Benito Mussolinis och George Bushs favoritargument.

Jag antar att varken Hans Wallmark eller Anders Hansson vill bomba Kina.

Men jag drar inte slutsatsen att det beror på att de stödjer regimen.

Riksdagsduon använder sig även av folkets argument: jag har rätt för att majoriteten tycker som mig.

Men två plus två blir till exempel inte fem även om en majoritet i riksdagen tror det.

Och naturligtvis kör de med guilt by association.

Det klassiska exemplet är att hävda att det är dåligt att vara vegetarian för att Hitler var det.

I Hans Wallmarks och Anders Hansson version är kriget i Libyen en bra idé för att man annars tycker som Sverigedemokraterna.

Jag är emot ett svenskt deltagande i kriget i Libyen för att inget talar för att vi kommer att kunna bomba fram säkerhet eller demokrati.

I Tripoli har bombningarna gjort Kadaffi mer populär en vanlig nationalistisk reaktion på främmande staters angrepp.

Hans Wallmark och Anders Hansson intresserar sig för hypotetiska framtida massakrer som regimen i Tripoli skulle kunna utföra.

Samtidigt blundar eller förringar de det faktiska dödandet som västmakternas bombplan står för.

Och hur är det med oppositionens eventuella massakrer?

Vilket ansvar har svenska politiker som Hans Wallmark och Anders Hansson ifall oppositionen, stödd av västmakternas bombplan, börjar mörda, tortera eller driva Khadaffianhängare på flykt efter ett intåg i Tripoli?

Vad händer om oppositionen gör verklighet av sina hot, som Wall Street Journal (21/6) rapporterat om, att rensa hela städer på svarta?

Kommer Wallmark och krigspartierna att förorda att Khadaffis anhängare får asyl i Sverige eller kommer han att blunda för övergrepen mot dem?