Lär av historien angående hotet från Iran

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?