Bejaka våra svenska traditioner

När Bäckahagens skola i Stockholm firade skolavslutning för ett par år sedan stod föräldern Ziad och serverade kakor.

Han talade med en journalist på besök om de tre världsreligionernas gemensamma rötter. Muslimen Ziad tyckte att det var högtidligt och riktigt att avslutningen firades i skolans närmaste kyrka.

I Sverige finns det dock de som tycker annorlunda. Enligt en artikel i Dagens Nyheter i slutet av november har en skola i Sköndal fått ett ”underhandsbesked” från Skolverket om att det är ”säkrast” att inte ha det traditionella luciafirandet i kyrkan. Skolan ställde därför in adventsfirandet.

Det är möjligt att det har gått Skolverket förbi, men hela poängen med Luciafirandet är att fira ett katolskt helgon.

Ett luciatåg brukar vara smockfyllt av sånger och versläsning som har med Lucia eller julen att göra. Och om Skolverket inte förstått, så firar vi jul för att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan.

Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan. Tomten kopplas ofta samman med helgonet Sankt Nicolaus, och även om man i stället gör kopplingen till folktrons tomtar och troll, så kan man rimligen inte hänvisa luciatågets tomtar till vetenskap och beprövad erfarenhet.

Mindre religiöst än så kan man knappast begära att ett luciafirande ska bli. Om man nu inte ersätter Lucian, tärnorna, stalledrängar och tomtar uteslutande med barn iförda pepparkaksdräkter.

Luciafirandet finns till av ett skäl, och varken lärare, musiklärare, barn eller föräldrar ska behöva tvingas in i ett historierevisionistiskt hörn, där ”Det strålar en stjärna” måste ersättas av ”Vår julskinka har rymt”.

Vi har egentligen ingen åsikt om var en skola väljer att vara vid högtider. Vi anser dock att det är berikande för alla barn att även genom skolan får komma i kontakt med en avgörande del av Sveriges kulturarv.

Det som format en stor del av vår historia och vår samtid, liksom den uppsättning värderingar som genomsyrar vår kultur.

Lucia och jul blir tomma och meningslösa utan sin historia. Som en fettisdag utan semlor. Första maj utan arbetare. Nationaldag utan nation.

Att läsa Skolverkets rekommendationer för högtider är som att läsa något monty pythonskt. Vad som hände med kultur, stämning och den gemensamma upplevelsen framgår dessvärre inte.

Det finns något djupt bekymmersamt i de resonemang som bygger på att kultur skapar ”samhörighet som blir någon annans utanförskap”.

När vi förnekar behovet av gemenskaper och uttrycken för denna gemenskap, leder det i själva verket till en framtid där ingen känner tillhörighet.

I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig.

I stället behöver vi mer av gemenskap och gemensamma värderingar. Sådant som fokuserar på att vi har så oändligt mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.

Bejaka mångfalden. I det ligger också det naturliga i att bejaka våra traditioner.