Varför låter vi EU bestämma?

Sverige är ett litet land med begränsad påverkansmöjlighet. Får vi möjlighet att tala tillsammans med enad röst inom EU kan det ge oss ökade fördelar.

Men var går gränsen? När sätter Sveriges regering ned foten för att minsta gemensamma nämnare inte lever upp till Sveriges åtaganden och mål?

Nyligen framförde Carl Bildt (M) årets utrikespolitiska deklaration. Utrikesministern gjorde det återigen tydligt; Sverige talar genom EU och vår utrikespolitik är nu densamma.

Säkerhetspolitiska frågeställningar besvaras allt oftare med hänvisning till EU:s ställningstaganden. Sveriges egna ställningstagande och den diskussion som föregått EU:s linje är det tyst om.

Avsaknaden av transparens gör att vi ofta inte vet om Sverige har varit framgångsrikt eller inte i de interna förhandlingarna. Det ruvar ett demokratiskt problem i detta. Sveriges utrikespolitiska linje har förskjutits bakom en dimridå av pragmatism.

Oavsett om det handlar om kärnvapennedrustning, vapenhandelsavtal eller kvinnors rättigheter går det inte att ha en genomgående pragmatisk inställning till dessa frågor då de i grund och botten är ideologiskt och politiskt brännheta.

Ett starkt politiskt ställningstagande internationellt och inom EU för kvinnors rättigheter och nedrustning kommer att förarga och provocera.

Om Sverige inte vågar stå upp för dessa frågor och vara obekväma så står vi antingen still eller går bakåt. Vi bör kanske oftare vägra sälla oss till en enig EU-röst? EU drar inte alltid åt samma håll.

Det behöver inte vara fel med en pragmatisk syn på sin omvärld, men jag oroas av att det demokratiska samtalet allt oftare uteblir.

I brist på vision har Sveriges utrikespolitik byråkratiserats och generaliserats. All heder åt pragmatism och effektivitetssökande, men det måste föregås av en del idealism, en del vision och en förhoppning om att kunna uppnå det omöjliga.