Socialismen har gjort sitt i Afrika

Europa har en solkig historia när det gäller relationerna med Afrika. Från kolonialism har man gått till ett ineffektivt och ensidigt bistånd, ofta ”von oben”.

Först nu, en bit in på tvåtusentalet, börjar man äntligen närma sig en modern biståndsarkitektur som bygger på ett verkligt partnerskap mellan givare och mottagare och där mottagarländerna är genuint delaktiga i sin egen utvecklingsprocess.

EU:s samarbete med de allra fattigaste länderna styrs av det så kallade Cotonou-avtalet som berör både handel och utvecklingsbistånd.

En av grundbultarna i Cotonou-samarbetet är de så kallade ”ekonomiska partnerskapsavtalen” – EPA. EPA är, enkelt uttryckt, frihandelsavtal med en stark biståndskomponent.

Konceptet frihandel ses från vänsterhåll med mycket misstänksamma ögon. Vi liberaler ser det i stället som en fördel och en förutsättning för verklig utveckling. Traditionellt bistånd har inte tagit Afrika ur fattigdomen en handel och konkurrenskraftig ekonomisk utveckling kan göra det!

EU:s tidigare avtal gav handelsfördelar till de före detta europeiska kolonierna i Afrika, Västindien och Oceanien.

Detta stod i strid mot internationell handelsrätt enligt WTO. Att vissa länder i Afrika skulle få bättre tillgång till europeiska marknader än ännu fattigare länder i till exempel Asien var helt enkelt orimligt.

Därför har man arbetat fram förslaget om EPA. Det finns i dagsläget inga realistiska och rimliga alternativ som ger de fattigaste länderna samma djupgående fördelar och samma stöd till omställningsprocessen. Processen mot att anta EPA är därför svår men nödvändig.

Frihandel är den möjlighet som den afrikanska kontinenten så väl behöver. Handel är nyckeln till ekonomisk utveckling. Vi får inte undandra vår grannregion den rätten.

Afrikanska kolleger uttrycker oro för att frihandelsavtalen kommer att minska deras länders tullinkomster.

Men det är i längden ohållbart att bygga sin statsbudget på tullar. Utvecklingsländerna måste genomgå en skattereform och börja ta in skatter i stället för tullavgifter.

Självklart är detta en impopulär åtgärd för politiker som vill bli omvalda men alternativet är att Afrika hålls kvar i fattigdom. Exportrestriktioner låser nämligen fast många afrikanska länder i ett beroende av en eller få handelssektorer, vilket leder till ekonomisk sårbarhet.

Konkurrensutsättning skulle stimulera industrin att vidareutvecklas. Marknaden gynnas av rättvis och öppen konkurrens.

Omställningen kan inte göras över en natt, det är klart. Men den kommer förr eller senare att behöva göras, EPA eller inga EPA. Och vi ska komma ihåg att redan i dag utgör det traditionella biståndet bara en mindre del av de fattigaste ländernas budgetar.

Handel, investeringar och de pengar som människor som jobbar i utlandet skickar hem till sina familjer är mycket viktigare. Det är en utveckling i helt rätt riktning.

50 år av marxism och socialism i Afrika har betytt 50 förlorade år för afrikansk utveckling. Det är dags att i stället bygga upp en utvecklingspolitik baserad på liberala värderingar och frihandel.