Svår situation för mjölkbönderna

Såg en artikel i Kristianstadsbladet (7/8) att Sveriges mjölkbönder håller på att utrotas. Detta är ingen nyhet för oss som är i branschen. Vi är många som under flera års tid har påpekat detta både till våra organisationer som Lantbrukarnas Riksförbund och Svensk mjölk och till politiker.

Ända sedan krisen för några år sedan har många mjölkbönder gått på knä. Återhämtningsperioden med höjt mjölkpris blev alldeles för kort innan sänkningarna började igen.

Vi har ingen möjlighet att dra ner på våra kostnader, då djuren måste ha sin dagliga skötsel. Alla kostnader såsom diesel, el, kraftfoder och arbetskraft har ökat med flera hundra procent under 20 års tid medan mjölkpriset till bönderna är detsamma (eller lägre) än för 20 år sedan. Ekvationen går inte ihop.

De flesta som fortsättningsvis vill arbeta med sina djur och vara mjölkproducenter har rationaliserat och gjort stora investeringar för att kunna minska arbetstiden.

För detta krävs mycket pengar och än så länge har bankerna varit villiga att låna ut stora belopp. Det har varit möjligt att ta dessa stora lån därför att räntan är så låg som den är.

I Sverige importerar vi stora delar av våra livsmedel. Det fungerar så länge andra länder har överskott. Den dagen kommer när detta överskott inte finns (stora översvämningar i Europa och torka i USA) men då Sveriges befolkning inte behövt vara hungriga utan man har råd att slänga 30 procent av maten så har makthavarna ingen förståelse för att man måste kunna producera det mesta av sin mat själv.

Handeln och mejerierna tar ut för sina kostnader och sedan får mjölkbonden skrapet som blir över. Jag vill i möjligaste mån köpa svensk mat. Närproducerat med korta transporter, produkter fria från hormon- och antibiotikarester och kraven på bra djuromsorg. Detta värdesätter jag.

Mat är ingen självklarhet, men det är grunden till vårt leverne. Är inte det värt sitt pris?