Rapport från en socialsekreterare

Vad tror du att en socialsekreterare gör på sitt jobb? Träffar klienter, gör ett socialt arbete, arbetar förebyggande och hjälper människor att gå vidare? Detta var vad jag trodde att man gjorde när jag utbildade mig till socionom, detta och mycket annat så klart.

Jag har läst flera år på en universitetsutbildning, fått lära mig att tänka kritiskt, se möjligheter och använda mig av beprövad forskning. Jag har människors öde i mina händer om de inte klarar sin försörjning, har problem med sina barn eller kanske behöver en missbruksbehandling.

Hur kan då en arbetsdag se ut för mig och mina kollegor? För kollegan på försörjningsstöd kanske det är utbetalningsdag. Högen med ansökningar växer för var månad, tiden att träffa klienter blir allt mindre. Magen knyter sig när telefonen ringer. Har egentligen inte tid att prata med klienterna, långt ifrån tid till att regelbundet boka in dem på besök för att prata om hur man ska gå vidare.

Kollegan som arbetar med barnavårdsutredningar har legat vaken halva natten för att grubbla på strategier för att få de där föräldrarna att samarbeta, måste avboka den där föreläsningen om Föräldraförmåga (igen) då det inte finns tid, måste skriva färdigt fem utredningar.

Kollegan som just träffat den förtvivlade barnfamiljen vars andrahandskontrakt precis gått ut pratar desperat om hur bostadssituationen ser ut i dag. Känslan av att uppmana människor att söka bostad på egen hand, trots att man vet de aldrig har en chans att få något. De har inga kontakter, låg inkomst och ett svåruttalat efternamn.

Av de familjer som får försörjningsstöd i Sverige i dag har 31 procent haft det under en lång tid. Det är bland annat dessa personer som vi vill arbeta med. Vi vill hjälpa människor att komma ut i arbete, att återfå tron på sig själva, att stärkas som föräldrar och ge dem de verktyg som de efterfrågar och behöver.

Men hur gör man det om man har så många ärenden på sin tjänst att man inte hinner träffa sina klienter trots att man sitter kvar på jobbet långt in på kvällen. Hur ska jag få använda mina kunskaper om det goda sociala arbetet om jag inte har resurser att hjälpa mina klienter på det sättet som jag, utifrån min profession, bedömer är det bästa sättet?

Hur motiverar man sig att vända ut och in på sig själv för att hitta lösningar när signalen från arbetsgivaren är: ”ditt arbete är inte värt lika mycket som många andras”.

För inte nog med att socialsekreterarna arbetar under mycket tuffa förhållande och med svår social problematik så har socialsekreterarna i Skåne bland de lägsta lönerna i Sverige.

Vi arbetar mot en arbetsgivare som inte tar vår profession och utbildning på allvar. Hur ska man annars tolka det faktum att en socialsekreterare i snitt tjänar 80 procent av vad en ingenjör med många gånger kortare utbildningslängd gör hos samma arbetsgivare?

Än så länge kan vi motivera oss med att vi gör ett in i helvete bra jobb utifrån de förutsättningar vi har. Vi älskar vårt jobb, mötena med människor och vissheten om att ibland kan vi göra skillnad. Men frustrationen över att vi inte får tillräckliga resurser att göra ett gott jobb och över att vi inte får den lön som vi faktiskt är förtjänta av gör att bägaren håller på att rinna över.

Så se upp politiker och tjänstemän, ni håller på att förlora massor med duktiga, kompetenta, engagerade medarbetare till sjukskrivningar och andra arbetsgivare. Gör något innan det är försent!