Boenden med alla socialgrupper skulle bidra till integrationen

Nyproducerade lägenheter kan kosta uppemot 20 000 kronor i månaden.
Foto:

Kommentar till Karin Pihls artikel "Sverige behöver en bopolitik för fattiga" Kb 4/9.

Artikeln publicerades 13 september 2017.

Karin Pihl (KP) tar upp att inte alla har råd att äga sitt boende och att en nyproducerad hyresrätt kan kosta uppemot 20 000 kronor/månad. Som en lösning pekar hon på ett projekt i Frihamnen i Göteborg initierat av kommunen, där man garanterar en mycket låg hyra, under minst 15 år, det vill säga kraftigt subventionerat.

KP tar upp att subventioner kan "sticka i ögonen" eller kännas förnedrande, men slutsatsen blir att alla i förlängningen tjänar på en politik som motverkar social misär.

Jag kan instämma i allt det här, men en del frågor uppstår.

1. Vilka personer lockas flytta in? Det vill säga vilken status får området? Blir det en socio-ekonomiskt sett blandad befolkning eller blir det endast boende med låg inkomst?

2. Vad händer när de 15 åren löpt ut? Kan de boende då inte längre bo kvar, utan måste se sig om efter nytt billigt projekt, på grund av att marknaden hunnit ikapp deras bostad.

I Sverige har vi inte "social housing"-system, det vill säga vi producerar inte enklare lägenheter till ekonomiskt svagare grupper, vilket jag tycker är bra. Jag önskar inte heller att vi ska börja med detta.

Det känns som KP skulle vilja införa liknande i Sverige. Hennes tänkande känns i alla fall mycket internationellt.

I Sverige har vi i stället använt oss av "bostadsbidrag", som sökes specifikt, vid behov. Detta kan och bör hanteras konfidentiellt och behöver inte peka ut någon.

Nu har våra socialkontor tyvärr inte hanterat detta på ett bra sätt, utan placerat sina klienter i samma trappuppgångar. På samma sätt har kommuner köpt upp bostadsrätter med närliggande adresser, så att förhållandena riskerar att bli uppenbara för de närboende.

När en släkting köpte en nyproducerad lägenhet i ett bra område, till ett högt, men efter omständigheterna acceptabelt pris, råkade jag läsa en artikel om hur man hanterade bostadsproduktionen i New York.

Man har en regel att en viss procent (10), skulle hyras ut till människor som egentligen inte kunde betala. Man fick således boenden med olika avgifter eller hyror, det vill säga man betalade efter förmåga. Deras boende sprängdes således in bland andra, inte i skilda trappuppgångar, men till olika priser.

Detta kan naturligtvis "sticka i ögonen", men tänk om vi kunde lära oss acceptera något sådant.

En familj bland 10, svensk eller utländsk, med sämre betalningsförmåga, som vi kunde få kontakt med i affären, på förskolan, på skolan. Vilket fantastiskt socialt utbyte!

Så skulle vi kanske till och med klara integrationen!

Ingrid Montén

Svar:

Klassklyftorna ökar i Sverige, vilket märks, både på bostads- och arbetsmarknaden. Sverige har i dag en stor andel människor med låg utbildningsnivå, små inkomster och som har svårt att konkurrera på bostadsmarknaden.

För att undvika social misär måste Sveriges politiker tänka om. Gamla normer och principer fungerar inte längre. Social housing kan vara en lösning.

Ingrid Montén undrar vilken social status personerna i dessa bostäder får. Hon har en god poäng, ingen ska bli utpekad. Men om man bygger dessa bostäder i anslutning till hyresrätter med "vanlig" hyra undviker man det problemet.

Dessutom kommer det ju alltid att vara mer eller mindre stigmatiserat att behöva samhällets hjälp för att klara ekonomin såtillvida att man inte är sjuk eller lider av funktionsnedsättningar.

Tanken med att låta människor bo i 15 år är, antar jag, att de vid det laget ska ha skapat sig en stabil ekonomi och kunna flytta. Men om detta inte fungerar får man ompröva tidsgränsen.

Exemplet från New York låter intressant, och skulle kunna sägas vara en form av social housing, eller affordable housing, som många kallar det i dag.

Karin Pihl