Debatt

Bristande tillgänglighet är diskriminering

På område efter område ser vi hur personer med nedsatt rörelseförmåga, syn, hörsel med mera utestängs. Det skriver Christer Nylander (FP), riksdagsledamot och ordförande för Folkpartiets programkommitté, Jörgen Johnsson (FP), ledamot i omsorgsnämnden, och Barbro Kärrstrand (FP), kommunfullmäktigeledamot, Kristianstad.

Debatt

En tandvårdsklinik i en skånsk kommun har fem trappsteg i entrén. Det innebär att man inte kommer in med rullstol eller rollator. Knappast heller med barnvagn. Trappan saknar också kontrastmarkering, vilket gör den till en risk för synskadade.

Bussar med högt golv, butiker med trappsteg i entrén, bankkontor med tunga dörrar utan öppningsmekanik, toaletter utan stödhandtag.

Den sortens bristande tillgänglighet möter människor med funktionsnedsättning alldeles för ofta. Det är hög tid att lagstiftningen skärps så att bristande tillgänglighet kan klassas som diskriminering.

Liberalismens mål ärindividens frihet. Med frihet menar liberaler att varje individ i så stor utsträckning som möjligt har makt att forma sitt eget liv. Så är det inte i dag.

En enig riksdag satte 1999 upp målet att enkelt undanröjda hinder skulle vara borta till 2010. Det målet nåddes inte. Det finns byggnormer, en lag om kollektivtrafik med mera som sätter upp tydliga regler för tillgänglighet.

Men trots att regelverken har funnits i många år fortsätter vi att bygga fast oss i ett samhälle där många människor inte kan vara med på rimliga villkor. Trots den lagstiftning och den kunskap som finns i vårt samhälle händer det att nya bostäder, tåg, bussar, affärslokaler och kontor byggs utan att hänsyn tas till personer med funktionsnedsättning.

Det handlar naturligtvis främst om människor med funktionsnedsättning, men också föräldrar med barnvagnar och äldre som till exempel behöver rollator.

Visst kan man invända att det är dyrt att i efterhand anpassa alla verksamheter i syfte att göra dem tillgängliga för personer med olika funktionsnedsättning. Kulturhistoriska värden skulle dessutom hotas av rullstolsramper och liknande.

Men när nya byggnader byggs eller nya tåg och bussar beställs, kostar det ofta inte mer att se till att de är tillgängliga för de allra flesta. På samma sätt kan det vara vid renoveringar som ändå ska utföras.

Visst måste man ta hänsyn till kulturhistoria och små företags svårigheter att bära kostnader, men ambitionerna måste generellt höjas.

Erfarenheterna från USA och Australien, som hunnit längre än Sverige, tyder snarare på att vinsterna för samhället till och med kan bli större än kostnaderna eftersom fler människor får möjlighet att jobba och konsumera. Och då räknar man bara de ekonomiska effekterna, den stora vinsten är ju att människor får större frihet i sin vardag!

Folkpartiet anser attdiskrimineringslagen bör ändras så att också bristande tillgänglighet finns med. Det innebär att den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att betala diskrimineringsersättning. Det är ett sätt att markera att självklara åtgärder mot att utestänga inte ska vara en gåva från goda givare, utan en rättighet.

Det är naturligtvis inte alldeles enkelt att avgöra vad som är skäliga åtgärder. Generellt är det rimligare att ställa krav på nybyggen och offentliga verksamheter än till exempel små caféer i gamla fastigheter.

Ett system med öppna jämförelser mellan kommuner ska användas för att lyfta fram goda exempel och sätta press på dem som inte kommit så långt. Även kommunernas tillsyn bör kunna förbättras. Men det riktiga lyftet tror vi kommer när också diskrimineringslagen ändras. När den ändras kommer också kraften från enskilda som kräver sin rätt.

En viktig utgångspunkt för liberaler har alltid varit att människor är olika och att samhället ska lämna utrymme för dessa olikheter. Det gör vi inte i dag.

På område efter område ser vi hur personer med nedsatt rörelseförmåga, syn, hörsel med mera utestängs.

Ännu fler riskerar att utestängas när befolkningen åldras. Det är nu hög tid att höja ambitionerna!