”Bruna löss” i Kristianstads röda fana

Debatt Artikeln publicerades

Hur allvarligt är egentligen sossarnas kollaborerande med det främlingsfientliga sjöbopartiet? I september 1988 uteslöt centerpartiet sin lokala ledning i Sjöbo med bonden Sven-Olle Olsson i spetsen. Sedan såg Sjöbopartiet dagens ljus. Nils Edvin Andersson, Huaröd, och dennes släktingar, tidigare bondeförbundare och centerpartister, som är ”kärnan” i sjöbopartiet i Kristianstad, följer samma program som Sven-Olle & Co. Inför valrörelsen 1988 skrevs sjöbocenterns valbroschyr av Göran Englund i Nysvenska rörelsen. -Vi vill inte ha några bruna löss i vår gröna fana, sa centerledaren Olof Johansson 1988 sedan han sparkat ut Sven-Olle och hans anhängare. Inspirationen är säkert Bengt Lidforss berömda varning för ”löss i den röda fanans veck” i Arbetet i början av 1900-talet! Efter valet 2002 tvekar inte Kristianstads socialdemokrater att hysa samma ”löss i sin röda fanas veck”, trots att man före valet försäkrade motsatsen. Centern hade sina skäl för att utesluta Sven-Olle och hans kompisar. Inom bondeförbundet, centerns föregångare, hade man sedan 1930-talet främlingsfientliga inslag i sitt program. I grundprogrammet som antogs vid 1933 års stämma löd texten under punkt IV: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.” Det är säkerligen fortfarande ljuv musik i sjöbopartisternas öron. Hade sjöbopartisterna inte sparkats ut, hade centern saknat trovärdighet. Samma insikt vägledde säkert också Bo Lundgren när han uppmanade Christer Ewe att lämna partiet. Andra moderater liksom några socialdemokrater, som också avslöjades, lämnade frivilligt. Det är kanske anmärkningsvärt, att Ewe inte insåg att han för sitt partis bästa också borde lämna. Men efter hans åtta år som kommunalråd kan man bara fråga: Varför skulle han förstå just det? Socialdemokraterna i Kristianstad inser inte att de leker med elden, när de med hjälp av främlingsfientliga element och tvivelaktiga valmanipulationer låter Bo Kristiansson väljas till fullmäktigeordförande och Heléne Svensson till kommunstyrelseordförande, trots att de bara ha 28 egna mandat av fullmäktiges 71 och följaktligen saknar majoritet. Bakom sig har de båda socialdemokratiska toppnamnen en misslyckad mandatperiod. Ett värre fiasko än de gjorde i ABK: s styrelse får man leta efter. Hade de inte avgått hade de kastats ut. Heléne Svensson försökte ljuga sig ur de skandaler hon varit med om att administrera. Efter valet, som inte var någon framgång jämfört med folkpartiets, har hon försökt legitimera sitt handlande genom att föreslå folkpartiet samarbete, trots att hon så sent som på valkvällen beskyllde Kärrstrand för främlingsfientlighet. Ännu har hon inte förklarat hur samarbetet med ett förment ”främlingsfientligt” folkparti skulle tillgå! Bara en politiker fylld av maktbegär och i total avsaknad av självkritik kan låta retoriken så släppa kontakten med verkligheten. Senare fick Svensson äta upp sin tvetalan när hon av några inom partiet lurades att kasta sig i armarna på ”Sjöbonisse”. Det är bekräftelsen på att socialdemokraterna gärna samverkar med främlingsfientliga krafter. Ibland kan vanligtvis pratglada politikers tystnad bli talande. Hittills har partisekreteraren Lars Stjernkvist inte precis lyckönskat sin lokala partikoryfé till platsen i famnen på ”Sjöbonisse”. Att säga en sak före valet och sedan göra tvärtemot efter, som nu Heléne Svensson gjort, hade Olof Palme en mycket bestämd mening om. Sedan Thorbjörn Fälldin efter valet 1976 gav Barsebäck 2 laddningstillstånd, trots att han före valet sagt, att reaktorn inte skulle laddas, skrev Olof Palme följande: ”Sveket saknar motstycke i svensk politisk historia. Det är förödande för politikens anseende. Jag känner en dov förtvivlan ur demokratins synpunkt. Det gäller förtroendet för människorna och människornas förtroende för de ombud de väljer, den trygghet i förhållandet mellan väljarna och deras valda förtroendemän som är grundläggande för demokratin.” Citatet finns i Thage G Petersons senaste bok: ”Olof Palme, som jag minns honom”. Sveket i Kristianstad är principiellt just så förödande som Palme beskrev Fälldins handlande. Framöver kommer oppositionen säkert att gripa varje tillfälle att sätta krokben för socialdemokraterna och sjöbopartiet. Hur ska kommunens chefstjänstemän kunna arbeta mot några mål, när de knappast kan veta, om det är de som försöker regera i minoritet eller de som opponerar i majoritet som styr. Ansvaret för detta orimliga förhållande är givetvis de som satt sig i regeringsposition utan att ha vare sig underlag eller förmåga att kunna regera. Det är just sådant svek, som Olof Palme så häftigt kritiserade, vilket Bo Kristiansson och Heléne Svensson tydligen inte begriper. Även för Skåne Nordost blir det ödesdigert. Ordentliga insatser för att lyfta fram denna regiondel av Skåne behövs. Men vill man ha Kristianstads solkiga ledning med på barrikaderna? Redan under den gångna perioden har den största kommunen i Nordost lyst med sin frånvaro i marknadsföringen mot riksmedia. Man fruktade väl obehagliga frågor om supandet i ABK, eller att Kristiansson ännu en gång skulle försöka förbjuda medierna att rapportera på egen hand på samma sätt som han försökte i Sydnytt. Frågorna om Bo Kristianssons och Heléne Svenssons ”flirt” med sjöbopartiet lär bli mycket värre. Den skam och vanära som Christer Ewe dragit över kommunen göms snart bakom de bruna lössens hoppande i vecken på Heléne Svenssons röda fana. SVEN BERGQUIST